jag skrattar inte åt mig, jag skrattar med mig


#85
2 januari, 2007, 2:04
Filed under: traditioner, zapatister

efter några timmars euforiskt dansande till jazz och charleston (jag ska aldrig mer dansa till något annat än jazz och charleston) gjorde jag sedvanlig dramatisk sorti. eller egentligen antidramatisk sorti, eftersom jag inte direkt gjorde något väsen av den. jag liksom bara drog utan att säga till någon. det är litegrann ett mönster jag har. allt blev helt plötsligt jättejobbigt och jag minns att jag alldeles gråtmild tågade över klarabergsgatan och att någon skrek ”jättefin frisyr har du i alla fall! hör du det! hörru! hör du det!” 
och fåfäng som jag är (som sagt) räddade det natten och jag satt och log nyårssaligt i fyrti minuter tills nattbussen kom. och sen missade jag (som vanligt) att gå av, och var tvungen att (som vanligt) springa den ödsliga parkvägen mellan skärholmen och sätra med bara ena hörluren inne, så att jag skulle märka ifall den som jag var så rädd för skulle närma sig. och jag minns att jag tänkte att ”jag måste skriva ett blogginlägg om det här när jag kommer hem, medan jag fortfarande vet hur livet egentligen är, hur rädd man är hela tiden” och jag är hemskt glad att jag somnade direkt och inte hann skriva det där insiktsfulla som jag skulle skriva.

har annars tillbringat kvällen med bokcirkelboken, dvs osaliga döda. den är verkligen inte speciellt bra. och man kan ju lugnt säga att den är politiskt tendentiös. men å andra sidan hade jag inte några förhoppningar om litterär kvalitet. och jag tycker att hela projektet är så spännande att jag ändå orkar mig igenom den. om romanens tillkomst:

En söndagsmorgon 2003 ringde det på dörren hos den kände mexikanske författaren Paco Ignacio Taibo II. En man lämnade över ett brev med påskriften ”Endast för dina ögon”. I brevet hittade Taibo till sin häpnad en hälsning från Mexikos legendariske gerillaledare Subcomandante Marcos. Det innehöll också ett förslag om att de två skulle skriva en kriminalroman tillsammans. Resultatet, som växte fram genom korrespondens mellan två personer som aldrig träffats, blev Osaliga döda.
(källa: bokus)

tycker att det är lite gulligt med den där hurtiga och lite barnsliga tonen som genomsyrar boken, det känns som att man känner subcomandante marcos (han väver in sig själv i fiktionen) och som att zapatisterna inte alls är något avlägset och lite hemligt, de är som en stor tjattrig och välkomnande syjunta. och subcomandante marcos är den schyssta polaren, den sköna killen, den fryntliga bullmamman, och zapatisterna är en enda stor härlig familj, och inte ens döden är skrämmande, för de som dör lever vidare som klämkäcka spöken (förutsatt att de dött martyrdöden, och det är min övertygelse att det inte finns någon annan död än martyrdöden, vare sig i chiapas eller bredäng). och zapatisterna spelar fotboll med de homosexuella volontärerna och subcomandante marcos avslutar sina hemliga meddelanden med ”kram” och allt är bara mysigt och fint och alla får vara med och jag vill också vara med!