jag skrattar inte åt mig, jag skrattar med mig


#slut
31 augusti, 2007, 14:38
Filed under: välgörenhet

Jag tror att den här bloggen just dog.

Annonser


#214
9 maj, 2007, 13:05
Filed under: bibliotek, välgörenhet

Huvudbiblioteket i Wien lanserar en sexlinje för att dra in pengar till verksamheten. ”Callers pay 39 euro cents (53 U.S. cents) a minute to listen to an actress read breathless passages from erotica dating to the Victorian era,” rapporterar CNN.
Tidigare kände jag en viss oro inför min förmåga att presentera ett upplägg som rättfärdigar utökade timmar på ärr-eff-ess-u i sommar. Men när man får något sånt här serverat kan man ju nästan börja tala om expansion.



#191
11 april, 2007, 1:12
Filed under: aha!, välgörenhet

jag skäms lite å den västerländska feminismens vägnar. svt visade dokumentären ”konsten att flyga till kabul” igår. den var märklig. dels för att den fick mig att börja fundera ut olika sätt att riskera livet på, men också för att jag kände mig så fullkomligt obekväm med en del av upphovskvinnan simone aaberg kaerns projekt.
idén föds när den danska konstnären läser en artikel om flickan fariel från afghanistan, som drömmer om att bli stridspilot. kaern, som i sin konst är lite hooked på kvinnliga piloter, köper ett enmotorigt plan från sextiotalet och flyger 2002 tillsammans med sin sambo hela vägen till kabul för att ge fariel en flygtur.
bitvis är den här filmen helt fantastisk, som när paret vägras inflygningstillstånd av de amerikanska militärer som bestämmer över afghanistans luftrum, men ändå bestämmer sig för att ta sig in illegalt. kaern fejkar radiotrassel och lyckas, med betydande risk att bli nedskjuten, ta sig över gränsen. det är både dödsföraktande poesi och vacker politik.
men sedan förvandlas kaern till något slags frihetsapostel och fan vad jag hatar sånt; här kommer liksom den vita västerländska välbärgade Konstnären och plockar upp någon liten tös i ett u-land för att hon (Konstnären) vill förverkliga hennes (tösens) dröm. i bästa fall kan man se det som postkolonial välvilja, och då har exempelvis spivak skrivit hyllmetrar om västfeminismens förmåga att tala i röstlösa tredjevärldenkvinnors namn. nu ska du flyga din jävel, liksom, och du ska inte se det som en stor långnäsa åt dig i din i övrigt tarvliga situation, du ska se det som Konst, och det ska vara det lyckligaste ögonblicket i ditt liv, och fast att du tvingas tillbaks i samma strukturer så fort jag åkt härifrån ska du ha förmåga att se den abstrakta skönheten i handlingen; idén, och du ska vara mig evigt tacksam.
i denna idealistiska yrsel blir kaern mycket besviken när fariel vid ett tillfälle inte dyker upp på flygplatsen som de har bestämt, och skäller ut henne i hemmet efteråt. fariel skyller på sin farbror, som inte vill att hon ska flyga, men kaern förstår inte vad hon menar. och det är möjligt att detta är en del av dramaturgin, att medvetet framställa sig själv som naiv för att kontrastera de olika världar som möts i filmen. men det gör det i sådana fall ännu mer löjligt och öppnar för en annan tolkning:
att det inte ens är vulgärfeminism, att det inte bara är självförverkligande utan även självförhärligande, och att det är en ny variant av samma gamla manliga projekt som var 1900-talskonsten, det som använde kvinnlighet som hävstång – om vi nu dårå betraktar manlighet och kvinnlighet som idé snarare än kön är det fortfarande gångbart – och fariel blir förstås aldrig mer än fariel, den våta projektionsytan, hävstång/projektionsyta yeah whatever. nä nä nä nä den gubben gårinte serru. påminner mig om åsne seierstads kabulskildring, som jag har för mig också gjorde mig utomordenligt irriterad.

aja. annars var den skitbra. filmen. jag blev verkligen inspirerad.



#132
5 februari, 2007, 23:18
Filed under: aha!, välgörenhet

hjälpfonden är i blåsväder, och det var väl trist lilla hjälpfondelilonden (känn mitt gränslösa hat). enligt metro har de blivit av med 90-kontot sedan det uppenbarats (redan?) att endast 18 procent av intäkterna gått till påstådda ändamål, det vill säga cancer- och diabetesforskningen.
jag tycker att det är hemskt intressant att just 18 procent var vad jag fick, eller borde ha fått, i provision när jag jobbade där för några år sedan. nu fick jag ju nämligen inte ett enda öre för de fyra pass jag gjorde innan jag vände på klacken precis utanför dörren en dag och bestämde mig för att aldrig mer återvända. den ovan nämnda procentsatsen känns därför något misstänkt. kan det vara så att det var just vår påstådda provision som skänktes till välgörenhet, medan resten försvann till okända ändamål?
hjälpfonden själva skyllde det förstås på sina anställdas bristande övertalningsförmåga; att vi inte lyckades prata omkull givarna tillräckligt för att de, när väl inbetalningskortet skickats hem till dem, faktiskt skulle betala in sina pengar. är inte det humor? jätteroligt.
för den som behöver schyssta tips om hur man lättast blir utnyttjad i arbetslivet står jag villigt till tjänst, givetvis med ett underdånigt leende på läpparna.