jag skrattar inte åt mig, jag skrattar med mig


#150: fear of the dark (liveversionen)
18 februari, 2007, 18:45
Filed under: lungor, trygghetsetablering

jag vill så gärna vara med när vuxna män gör saker tillsammans, de som klippt av sig håret och skaffat konsultjobb på ericsson. jag vill hålla dem i handen, oooha i folkhavet, hylla ondskan, veva med cigarettändaren. jag vill vara med!
jag räddar er från mörkret, om ni räddar mig från ensamheten.

    åh.



#134
6 februari, 2007, 20:35
Filed under: trygghetsetablering

it’s oh so slipprigt, glider undan den empiriska pincetten. att domänanalysera min helvetiska helg, herr p., e-type. nänä. fruktlöst. så då är det direkt från nionde kretsen in i limbo (dante är min nya hangup). eller var det skärselden, jag har så svårt för att skilja dem åt.
och grannen! mannen, myten, eremiten: han som slutade upp med bordellverksamheten efter inbrottet, han som jag har sett två gånger sedan jag flyttade hit för ett och ett halvt år sedan, han som inte ens svarar på direkt tilltal, vars blick har fastnat i negativ vinkel. grannen: jag hade en variant av min martyriska (finns ett sådant adjektiv?) mensvärk (den som skall föra mig upp mot den gyllene triangeln) och fick mitt berömda det-svartnar-för-ögonen i trapphuset, lyckades greppa tag om ledstången och satte mig i trappan någon meter från min lägenhet. då kom han (grannen!), och han såg på mig och mimade ett HEJ.
dessutom hörde jag barnskratt inifrån hans lägenhet igår, och en kvinnoröst som bad dem (barnen alltså, inte barnskratten) att lugna ned sig. jag förnimde även ett starkt os av kyckling å curry. kyckling å curry! denne man förkroppsligar mikromaten. jag är förbryllad. har han köpt sig en postordersidentitet? för att förvilla skummispolarna i den undre världen? (det går ju inte att göra inbrott i en lägenhet som luktar kyckling å curry.)
något som däremot inte längre hörs är hundarna som han skaffade sig direkt efter inbrottet. dom har han strypt.
eller så hade jag fel från första början. pappa berättade improviserade godnattföljetonger för oss när vi var små. en av dem gick ut på att en mördare ringde hem till pappa varje kväll och väste hej, det är möööördaren… och så där höll det på ett tag tills pappa tog mod till sig och bestämde träff med mördaren på kyrkogården en mörk höstkväll. då visade det sig att mördaren inte alls var någon mördare, utan en holländare vid namn murr daren.
och sensmoralen är –
att det kanske inte alls var bordelljud jag hörde, kanske avlade min granne bara fram en frisk och sund kärnfamilj åt sig själv, med tillhörande näringsriktiga måltider.

saker som hur som helst är precis som förut  (”trygghetsetablering”):

   – mattan ligger där den ligger
   – från skrivbordsstolen lossnar en mutter varje gång jag sätter mig. runtomkring mig på golvet ligger odefinierbara svarta plast- eller metallbitar och man måste balansera exakt på jämviktspunkten för att stolen inte ska falla sönder/vrida sig runt sin horisontalaxel. det ska vara så.
   – maten är densamma som igår och alla andra dagar
   – den fräscha tjejen på ica är lika fantastiskt trevlig (och fräsch), och jag vill fortfarande bli hennes ofräscha kompis.
   – skitranden i taket
   – äggstockarna
   – carmen

vad skulle hända om skrivbordsstolen faktiskt vred sig ett varv runt sin horisontalaxel? jag fascineras av detta moment av spänning i min vardag.
ja, låtom oss hoppas att vi aldrig får veta. och låtom oss hoppas att wordpress stänger ned den här sidan pga upphovsrättslig nonchalans eller dylikt, ty jag håller på att förvandlas till en sådan där, som inte kan tugga ur mun innan jag talar. 

                                            förlåt.