jag skrattar inte åt mig, jag skrattar med mig


#151: till fots gick jag genom saolsystemen
20 februari, 2007, 16:30
Filed under: fascination, språkvård, twin peaks på riktigt

i onsdags hade jag och j en diskussion om hur det var att växa upp med föräldrar som i varje fråga var tvungna att gå till botten genom att rådfråga ett referensverk. dels för att de faktiskt ville veta, men kanske framförallt för att de ville bevisa att de hade rätt.
i sammanhanget: gjorde en typisk felläsning idag – en textrad som löd ”brist på sol” kunde jag inte för mitt liv läsa som något annat än ett felstavat ”brist på saol”. jag rättade den (!!!) med pennan jag för ögonblicket höll i handen. det tog mig säkert fem omläsningar innan jag förstod att det var solsken som åsyftades, inte svenska akademiens ordlista. inte ens nu är jag helt säker.

tillvaron är ofta misstänkt lik *NEDSLAG I KONSTHISTORIEN NUMERO DEUX*. vid första anblick bara anar man att någonting inte riktigt stämmer, man kanske till och med misstar det för realism.
tills man märker (om man någonsin märker) att skuggorna är målade åt fel håll.

Annonser


#82
31 december, 2006, 1:16
Filed under: avrättningar, kärringspel, språkvård

2006 går till historien som året då jag läste både ulf lundell och per hagman. men herregud! per hagman! mer än kokain har han väl knarkat adjektiv! (hallååå liksom) och jag hatar när fördomar infrias, för jag kunde verkligen inte bry mig mindre om hans töntiga stureplansdandyism, uuuh vad tröttsamt. speciellt som han låter som om han är fjorton och har pluggat in SAOB:s svåraste ord bara för att… för att.. ja varför då? inte för att imponera väl? för det finns ingenting imponerande i ett ord som ”luguber”. det är töntigt och högtravande och oestetiskt.

————————————

UPPDATERING:  och falkmetaforerna! falkmetaforerna!



#18
28 oktober, 2006, 13:29
Filed under: kärringspel, språkvård

Förstapriset i min nyinstiftade tävling Tusan, en sån tautologi! går till en viss Enander, som i Tidningen Kulturen skriver om George Bernard Shaw med underrubriken ”den excentriske avvikaren som alltid gick sin egen väg”. Han lyckas rätt väl även i brödtexten:  

”[…] den alltid kvicke, fyndige och oftast briljante George Bernard Shaw”

Pengar och rikedom misstrodde han djupt och innerligt […]

”[…] förblev livet igenom en övertygad och hängiven socialist […]”

Envist och styvnackat hyllade han människans rätt till frihet och självbestämmande.  

”Som person var han vänlig och ytterst älskvärd om än med ett kyligt och distanserat drag i sin personlighet.”

”George Bernard Shaw är fattig; mycket fattig. Pengar har han inga […]”

”I varje del av livet vill han finna jämlikhet och strävar efter en egentligen aldrig möjlig perfekt balans.” 

Jag misstänker att min upprördhet över onödiga upprepningar grundar sig i att jag är en tönt utan liv, men ooh, döda darlingarna, döda darlingarna!

Okej om det här hade varit författarens egna hobbyprojekt, men i ljuset av förra veckans lansering av tidningen känns det ju liiite lustigt då va… [Insert: upprört gutturalt ljud] Då kunde man exempelvis läsa om Diamanda Galás (essän ”Knulla döden!”) i akademisk-filosofiska krusiduller som ”[h]os Diamanda Galás njuter Gud själv av begäret, hans röst talar i hennes skrik, i hennes schizofrena ljus”.  

Ni hajar. Vad hände sen, undrar jag. Vad hände sen? [Insert: upprört gutturalt ljud]

Haha, jag skulle bli den jobbigaste svenskläraren: Skribenternas motsvarighet till idrottsläktarens feta drägg, och deras ”ni spelar som kärringar!”. Jag väntar på inbjudan till Johannes elitistparti. Nivå, tack! Nivå!

*

* 

 *

Uppdatering ———————

Jag har varit på fest i Rågsved med chefredaktören för Tidningen Kulturen (dvs Galás-skribenten). Han gav mig sitt visitkort med kommentaren ”vi behöver feministiska perspektiv”. Åh, Maria och hennes kontakter asså – jädrans tur att ingen läser den här bloggen.