jag skrattar inte åt mig, jag skrattar med mig


#237: oh my god that’s the funky shit
20 juli, 2007, 12:53
Filed under: amour, entropi, inkonsekvenskontroll, män, specialeffekter

Alltså hörni. Kaosteori! Här petar man runt lite semesterlojt efter tänkbara uppslag till kommande uppsatser, drar i lite trådar, och plötsligt faller hela kosmos ned över en. Varför har ingen berättat för mig om denna vetenskapliga skatt, där oordning och ordning växer ur varandra likt siamesiska tvillingar — irreversibla processer, inget står stilla, allt är på väg och är oförutsägbart och icke-linjärt, men inte irrationellt utan snarare en klick matematisk överraskning. Postmodernism goes nature science liksom.
Hör här de kaosteoretiska koncepten: entropi, geometri, gränsöverskridande, kroppsvävnad, kustremsor, mandelbrotsmängder och… blomkål? Kaosteori är vad min farmor hade på klänningen på sextiotalet. Ormbunksmönstrade fraktaler och fjärilseffekter. Nu som vetenskap. Man skulle rent hypotetiskt kunna förvandla varje människa till en matematisk formel. Fullständigt kaotisk, givetvis, och vars visuella simulering skulle vara misstänkt lik ett Rorschachtest. 
Får mig att tänka på en essä ur Ikoner jag läst i samma veva, om en bok av en Rémi Sussan. Där framträder informationsteknologins nyckelgestalter som galna excentriker, lsd-pundare, satanister, bergsbestigande hippies och konstnärsbohemer som föröker lära delfiner att tala. Apropå uppblötta naturvetenskaper då.
Mm, kaos. I en bättre värld vore detta ett utsökt ämne för en magisteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap: Vårbybibblan och Vintergatan, mikrokosmos och makrokosmos. Så jävla relevant.
Men det är här som det stora vemodet rullar in. Typ.

Annonser


#217: Livet som konst
13 maj, 2007, 15:03
Filed under: specialeffekter

Fast sällan har jag väl fnissat så i min bedrövelse, för trodde verkligen inte att Skatteverket skulle godkänna det där namntillägget. En enkel sökning på birthday.se visar dock att det ärevördiga hjältemodet nu finns inpräntat i folkbokföringsregistret.



#212
6 maj, 2007, 11:27
Filed under: specialeffekter

Man har inte roligare än vad man gör sig. (Och just nu har jag jätteroligt.)



#173
19 mars, 2007, 0:38
Filed under: specialeffekter

om det är så – och så är det – att man kan styra människors tankar med hjälp av datorer, då tycker jag faktiskt att det är lite jävla typiskt att man väljer att delge världen detta via utbildningsradion runt elvatiden en söndagskväll, och liksom bara i förbifarten – i en mening – droppa att den amerikanska militären experimenterar lite med programmerade råttor. för det är ju bara vetenskapsintresserade människor som kan tänkas vilja veta något sådant!
hade missat det hela om det inte vore för att jag lät teven stå på i bakgrunden efter veteran-tv var slut. och nu känns det som att det är mitt ansvar att uppmärksamma mänskligheten om detta  (det kan väl inte finnas några andra som tittar på ur en söndagsnatt?). 
aaw, puckon. jag har nog med mig själv.



#86
3 januari, 2007, 2:45
Filed under: specialeffekter

men jag undrar vem jag gav ambrosiatårtan till slut. jag hittade den i väskan med guldsnöre kring och jag minns att jag diskuterade den med samuel. och jag trodde att jag mindes allt, men jag minns inte vem jag gav ambrosiatårtan.



#71
19 december, 2006, 21:16
Filed under: levetering, specialeffekter

jag hatar hur jag alltid måste betrakta mig själv med utifrånblick, och att jag med utifrånblicken alltid avfärdar mig själv som en lustig specialeffekt.

en av anledningarna till att jag tycker om litteratur-skriv-mona så mycket är att hon förstår hur jag förhåller mig till rätsida och avigsida. hon uttryckte det så fint, men jag tänker inte säga hur för då låter det pretentiöst.
jag saknar kaffestunderna hos henne i skanstull. hon är den första gamla människa som jag på riktigt kunnat relatera till. som man inte bara måste vara snäll emot för att hon är gammal, utan för att man hyser oförfalskad respekt för henne.
med mona kan man sitta jättelänge och tala om hur det känns att lätta från marken. och hon gör små flaxande rörelser med armbågarna samtidigt. fast mona säger inte ”lätta från marken”, hon säger ”levetera”. hon kunde ha varit min tolvåriga poetkompis om det inte vore för att hon är sjuttiett.
håhå som de skrattade åt mig i berlin när jag satt i timmar och försökte formulera ett vykort till mona. men det var viktigt för mig att orden blev rätt. (jag tror att jag började det hela med något fånigt i stil med: ”hej mona, här sitter jag i berlin och tänker på dig.”)

ps. jag förstår inte riktigt om en blogg ska användas till avstjälpning eller uppvisning. ds.