jag skrattar inte åt mig, jag skrattar med mig


#137
10 februari, 2007, 1:45
Filed under: barn, skyddsmekanismer

någon har sökt ”skratta hahahaha”. en annan: ”Varför skrattar jag åt allt”

jag tänker inte på något sätt förringa detta sistnämnda problem, för jag känner mycket väl igen mig. det är inte socialt accepterat att skratta, och vissa av oss måste i perioder göra det mer än genomsnittet. framför allt som det där skrattet oftare är en skyddsmekanism än ett uttryck för oförfalskad glädje. om jag skrattar betyder det, enligt ett omvänt kausalitetssamband, att det som hände innan var roligt. väl?
den mest fördömande kommentar jag någonsin fått kom från c:s lillebror, när jag, han, c och deras föräldrar befann oss i en klaustrofobisk bilsituation på väg hem från flen, efter en mardrömslik helg av lantligt umgänge.
”skrattar du åt allting?” frågade han kyligt med en elak fyraåringsblick stadigt fäst vid mig. (den här fyraåringen vet att han ser bra ut, han vet inte att han är en bortskämd slyngel, och han kommer med största sannolikhet att växa upp till den populära mobbartuffingen.)
”så där säger man inte, i!” bannade mamma. ”nu har det blivit dags för dig att sova!” röt pappa. och om det inte vore för föräldrarnas upprört generade kommenterar hade man kunnat låtsas som att det inte alls var det uttryck för förakt man hade tolkat det som.
nu rådde det dock ingen tvekan över att han hatade mig; det där tonläget, den där blicken.
det hade jag i och för sig räknat ut redan innan, men jag blev ändå besviken eftersom  jag tyckte att vi hade bondat osedvanligt denna helg – jag hade sprungit runt som en tokfjant och lekt ”zombie med lasersvärd” i massa timmar, bara för att vinna lite cred. jävla unge.
hur som helst, som framkommer av situationen ovan var jag inte på något sätt munter. jag skrattade ändå. fram för ett mångfaldsperspektiv på fenomenet ångest och dess skiftande uttryck.

Annonser