jag skrattar inte åt mig, jag skrattar med mig


#245
5 november, 2007, 23:10
Filed under: bibliotek, das Ding, sex

Inspirerad av T, här har ni lite pausmusik så länge (”let’s all meet up in the year ????”):

RUMMET

Ett bra grupparbetsrum bör ha en speciell atmosfär. Det duger inte med vilken miljö som helst.
Arbetsrum är inte bra, inte heller kök eller hall och absolut inte sovrum. Badrum är tänkbart endast i några specialfall av samlag under vatten.
Vardagsrum är acceptabelt, gillestuga förträffligt. Men idealet är biblioteket.
Till och med den mest oerfarne eller okänslige grips av en sällsam upphetsning, när han träder in i ett bibliotek. Hans lem styvnar, tungan känns torr och sträv, och han grips av en lätt yrsel. Hos kvinnan blir skötet fuktigt, andhämtningen blir märkbart snabbare, en viss aggressivitet gör sig märkbar.
Redan de offentliga biblioteken har i längden en upphetsande inverkan; de pensionsmässiga ungmör, som tjänstgör som funktionärer på dess institutioner, präglas av en dåsig kättja, som gör ett bisarrt intryck i den påtvungna stillheten och tystnaden. Man vet ännu inte varför just bibliotek har denna effekt, men vissa rön talar för att det rör sig om en fysisk snarare än en psykisk påverkan. I Die sexualpatologischen Probleme des Durchschnittsalters [s. 68 ff] ger Herbert Balmer ett flertal exempel på sådan betingning och drar för sin del slutsatsen, att det är bibliotekets speciella lukt som påverkar individerna i eggande riktning. Det är onödigt att här gå in på hans bevis för riktigheten av denna hypotes. Låt oss endast med Balmer konstatera att icke ens tio välmalda noshörningshorn torde uppväga doften av en inkunabel!

(Åslund, Ragnar: Ju fler vi är tillsammans. Modärn lekbok i erotik (1966) s. 11f)

Annonser


#230
13 juni, 2007, 23:11
Filed under: sex

Sorry, hjärnan smälte i hettan och stelnade sedan helt fel (notera den förbluffande likheten med historien om den felläkta brutna tån). 
Ibland tror jag att jag ska kunna ge en riktigare bild av mig själv genom det jag skriver; det är en våt egoistisk dröm. Men sedan slår det mig att det enbart kan bli precis tvärtom. Därför att jag inte vet vem jag vänder mig till, eller vem som till syvende och sist kommer att läsa. Är en variabel: jag har alltid varit ombytlig. Förr såg jag det som ett drag av falskhet hos mig själv, idag har jag en mycket mindre romantisk bild av vad det innebär att vara ”sig själv”. Ändå lurar den där naiva drömmen om att det går att skriva den perfekta texten, den som både sammanfattar och fördjupar, den som är jag.
Förmodligen är det detta som får mig att skriva här överhuvudtaget. Men det projektet är naturligtvis ödesbestämt att haverera. Som det är nu känns det som att varje inlägg är ett trycka på play och trycka på stop. Mekanik. Vem vänder jag mig till? Jag kan inte tro att det går att skriva två, tre, fyra, fem, sex inlägg i veckan utan att vända sig till någon. I en dagbok vänder man sig till sig själv, i en blogg kan man inte göra den inskränkningen, även om jag själv med stor sannolikhet är min mest envetne läsare. Det är alltid någon annan där. Någon som liksom bara tycks ha poffat upp ur ett rökmoln, som inte verkar kräva någon förklaring, fast att denna säkert går att bestämma både etymologiskt, genealogiskt, blajblajologiskt osv… Kan inte bestämma mig för dess värde, till viss del slätar den där någon ut mig, frambringar något slags pseudo-förtrolighet mellan mig och den/det/henne/honon/dem: för när jag som allra mest vill skriva låter jag bli. Och det som jag allra helst vill skriva låter jag bli. Jag sanerar medvetet mig själv på det sentimentala och patetiska. Det sentimentala och patetiska är fult. Sådant får man skriva om på Fyllebloggen.
Fyllebloggen liksom. Där får intersubjektiviteten ett ansikte – som den dessutom tillåts tappa. Under anonymitetens beskydd försvinner kravet på det egna som annars alltid måste försvaras. Alla dessa patetiska och desperata människor som blir till en enda full, kåt och bitter röst. Me loves. Allt det där är nära förknippat med hängivenhet. Och den hängivenheten är inte vacker den heller. Min fascination inför excentriker härrör ur just detta – de erbjuder den mest radikala av livsföringar; brottet med det måttfulla, med meridianen. Vulgära människor, de som jämt är för mycket, excesser – me loves. En gudlös fucking Teresa d’Àvila är min egentliga celebrity-look-alike. Hjärtat genomborrat av den gudomliga kärlekens låga, och sen vare kört: dånade på studs i orgasmisk extas. Självfallet oskadliggjord genom att helgonförklaras och bankas platt till en fresk i någon italiensk basilika. Merde, merde, ge mig passion, inte likgiltighet. *dramatisk gest*
Teresa d’Àvila och Fyllebloggen. Likheterna är större än man anar.

En småvild utsvävning ur ”Å ena sidan”. ”Å andra sidan” kommer här: 
Å andra sidan verkar det som att allla mina texter är skrivna i ett knarkrus. Det är de inte. Men kanske tyder det på att detta är en fristad där jag till och med kan helgonförklara mig själv (det var det säkert ingen som märkte) och komma undan med det (ROLIGT); att den tilltalade under alla omständigheter är ett ideal-du, kanske bara att jag automatiskt blir ett ideal-jag (jag är ju en variabel). 
Finns det någon som verkligen tar in alla dumheter jag skriver är det kanske det perfekta duet. Finns ”du”? Ska vi knulla?