jag skrattar inte åt mig, jag skrattar med mig


#171
16 mars, 2007, 2:08
Filed under: entropi, fantastiskt och skitstort, och så lite emo



fan schysst det är med vår då. gick av i bredäng och tog skogsvägen hem. eftersom jag tar mitt jobb på utomordentligt stort allvar hade jag mina sexbibliotekariepumps på mig, vilket inte är de bästa att klättra i berg med. för nu har jag lera inpå fotknölarna och förstörda skor och stukade vrister.
men det gör ingenting, mina vänner, det gör ingenting alls. kände mig som i en caspar friedrich-målning, där jag med håret fladdrande i vinden blickade ut över det storslagna landskapet (det vill säga skäris) som ett annat romantiskt geni.

jag saknar människor som har försvunnit ut ur mitt liv. husen i stockholm blir jämt så tunga den här årstiden, och de snor ens uppmärksamhet på ett mycket fräckt vis. jag vill vara vän med alla som betyder något för mig, men det går ju uppenbarligen inte så länge saker är de minsta komplicerade. det är DUMT. och onödigt. världen är full av älskvärda puckon.