jag skrattar inte åt mig, jag skrattar med mig


#71
19 december, 2006, 21:16
Filed under: levetering, specialeffekter

jag hatar hur jag alltid måste betrakta mig själv med utifrånblick, och att jag med utifrånblicken alltid avfärdar mig själv som en lustig specialeffekt.

en av anledningarna till att jag tycker om litteratur-skriv-mona så mycket är att hon förstår hur jag förhåller mig till rätsida och avigsida. hon uttryckte det så fint, men jag tänker inte säga hur för då låter det pretentiöst.
jag saknar kaffestunderna hos henne i skanstull. hon är den första gamla människa som jag på riktigt kunnat relatera till. som man inte bara måste vara snäll emot för att hon är gammal, utan för att man hyser oförfalskad respekt för henne.
med mona kan man sitta jättelänge och tala om hur det känns att lätta från marken. och hon gör små flaxande rörelser med armbågarna samtidigt. fast mona säger inte ”lätta från marken”, hon säger ”levetera”. hon kunde ha varit min tolvåriga poetkompis om det inte vore för att hon är sjuttiett.
håhå som de skrattade åt mig i berlin när jag satt i timmar och försökte formulera ett vykort till mona. men det var viktigt för mig att orden blev rätt. (jag tror att jag började det hela med något fånigt i stil med: ”hej mona, här sitter jag i berlin och tänker på dig.”)

ps. jag förstår inte riktigt om en blogg ska användas till avstjälpning eller uppvisning. ds.