jag skrattar inte åt mig, jag skrattar med mig


#95 yo tengo tres corazones

till morgonkaffet hos mig på julaftonsmorgon plockade jag fram mjölkkannan, och den kannan stod sedan framme en vecka på köksbordet tills mjölken var en sur geléklump och jag var tvungen att peta ur den med gaffel lagom till nyår. nu står kannan där, i form av en huvudlös katt, fylld med diskmedelsvatten. och jag försöker att ta mig ur mitt huvud, jag försöker att komma mig för, men den där mekanismen… den som får mig att snooza var tionde minut i fyra timmar tills jag har så ont i öronen av väcksignalen att jag omöjligt kan ligga kvar längre (men då är allt ändå redan för sent). jag tittar mot diskbänken, eller gör jag ens det, jag går in och ut ur köket, någon del av mig registrerar porslinshuvudet som ligger och stirrar mot lysrören, kanske dyker det upp en svag självförebråelse någon annanstans i mig. men det hjälper inte: jag vet att mjölkkannan kommer att stå där odiskad tills diskmedelsvattnet möglar.

ibland har jag kvartsamtal med mig själv. det är väldigt utvecklande. jag brukar bland annat fråga vad i helvete jag håller på med. och det är en bra fråga att ställa, för om någon frågar måste man åtminstone försöka att svara. 
jag har haft kvartsamtal med mig själv hela helgen.

jag har bland annat kommit fram till att jag vill måla om rummet. det var visserligen bara ett år sedan sist, men det är min övertygelse att man blir ett oföretagsamt och verklighetsfrånvänt psyko av mörkgröna väggar. vad tänkte jag egentligen? jag behöver något s-p-r-u-d-l-a-n-d-e.
citrongult.
ett bra projekt vore också att börja skriva en jag-är-bra-bok. där jag tvingas formulera hurtiga påståenden om mig själv och min duglighet varje dag.

eh