jag skrattar inte åt mig, jag skrattar med mig


#160
27 februari, 2007, 23:28
Filed under: kärringspel

min nyss hemkomna syster om sin födelsedag i new york:

”micheles två sextioåriga tantkompisar satt och rökte på under hela middagen. blåste pappersbitar med sugrör på främmande människor. jag kände mig väldigt tråkig.”



#89

jag önskar att det fanns någon jag kunde mörda av ilska. tvingades dela tunnelbanevagn med en störd jävla gubbe som satt hela vägen från slussen och orerade om hur hemskt det var att vara svensk i vårberg med alla invandrare. och han orerade högt, för jag satt i ena änden av vagnen och han i andra. och först försökte jag att ignorera honom, för han var uppenbarligen störd i huvet på riktigt. men sen kände jag mig mer och mer som den fega svenska bruden som bara ger tyst medhåll och jag såg hur alla skruvade på sig i vagnen och merparten tillhörde målgruppen för hans ord. och till slut fick jag ett av mina berömda rättvisepatosexplosioner och jag sa till mannen mitt emot mig att ”nu ska jag faan gå och säga till honom”. och jag reste mig och gick med extra klampande stora steg genom vagnen, så att ingen skulle missa, och jag gjorde vilda gester med armarna och pekade på honom och sen liksom bara hörrudu och håller du käften din skithög och skäms över att bo i det här jävla skitlandet med skithögar som du och så vidare och så vidare och jag skrek på darrande stämband, och det var knappast en raffinerad retorik, faktiskt riktigt pinsam, men det var åtminstone patos deluxe. och precis när jag trodde att jag ägde hela tunnelbanevagnen och nästan väntade på applåder, smög sig en kvinna förbi som skulle av i bredäng och hon sa: ”jag håller med dig.” och jag trodde förstås att hon menade mig, så när hon istället klappade mannen på ryggen höll jag på att falla sönder och jag skrek att hon var feg och patetisk och folk satt förmodligen och skrattade åt hur arg jag var och hon sa det förutsägbara ”han säger bara vad alla andra tänker” och det var en vanlig jävla medelålders morsa och åh jag är så arg arg arg arg arg på jävla skitsverige och på att jag alltid uttrycker mig så plumpt när jag är arg att ingen kan ta mig på allvar.

 



#82
31 december, 2006, 1:16
Filed under: avrättningar, kärringspel, språkvård

2006 går till historien som året då jag läste både ulf lundell och per hagman. men herregud! per hagman! mer än kokain har han väl knarkat adjektiv! (hallååå liksom) och jag hatar när fördomar infrias, för jag kunde verkligen inte bry mig mindre om hans töntiga stureplansdandyism, uuuh vad tröttsamt. speciellt som han låter som om han är fjorton och har pluggat in SAOB:s svåraste ord bara för att… för att.. ja varför då? inte för att imponera väl? för det finns ingenting imponerande i ett ord som ”luguber”. det är töntigt och högtravande och oestetiskt.

————————————

UPPDATERING:  och falkmetaforerna! falkmetaforerna!



#49
6 december, 2006, 0:47
Filed under: kärringspel

skitregering. jag vill inte tänka mig att människor är onda egoister, de flesta moderater tror säkert verkligen att deras politik leder till ett bättre samhälle.
det vill säga, om människor inte är onda, är de åtminstone dumma i huvudet.
och det är hemskt hur jag sanktionerar denna dumhet genom att bara engagera mig i min förbannade tvättid.
(MEN NU HAR JAG INGA UNDERKLÄDER FRAM TILL DEN FEMTONDE DECEMBER)

den här veckan är konstig. jag känner mig konstig. luddig och konturlös.
jag tror att det är bra.
jag kan beröva alla som vill deras oskuld med blicken.

liksom:

 ¬©®

säg bara till.



#18
28 oktober, 2006, 13:29
Filed under: kärringspel, språkvård

Förstapriset i min nyinstiftade tävling Tusan, en sån tautologi! går till en viss Enander, som i Tidningen Kulturen skriver om George Bernard Shaw med underrubriken ”den excentriske avvikaren som alltid gick sin egen väg”. Han lyckas rätt väl även i brödtexten:  

”[…] den alltid kvicke, fyndige och oftast briljante George Bernard Shaw”

Pengar och rikedom misstrodde han djupt och innerligt […]

”[…] förblev livet igenom en övertygad och hängiven socialist […]”

Envist och styvnackat hyllade han människans rätt till frihet och självbestämmande.  

”Som person var han vänlig och ytterst älskvärd om än med ett kyligt och distanserat drag i sin personlighet.”

”George Bernard Shaw är fattig; mycket fattig. Pengar har han inga […]”

”I varje del av livet vill han finna jämlikhet och strävar efter en egentligen aldrig möjlig perfekt balans.” 

Jag misstänker att min upprördhet över onödiga upprepningar grundar sig i att jag är en tönt utan liv, men ooh, döda darlingarna, döda darlingarna!

Okej om det här hade varit författarens egna hobbyprojekt, men i ljuset av förra veckans lansering av tidningen känns det ju liiite lustigt då va… [Insert: upprört gutturalt ljud] Då kunde man exempelvis läsa om Diamanda Galás (essän ”Knulla döden!”) i akademisk-filosofiska krusiduller som ”[h]os Diamanda Galás njuter Gud själv av begäret, hans röst talar i hennes skrik, i hennes schizofrena ljus”.  

Ni hajar. Vad hände sen, undrar jag. Vad hände sen? [Insert: upprört gutturalt ljud]

Haha, jag skulle bli den jobbigaste svenskläraren: Skribenternas motsvarighet till idrottsläktarens feta drägg, och deras ”ni spelar som kärringar!”. Jag väntar på inbjudan till Johannes elitistparti. Nivå, tack! Nivå!

*

* 

 *

Uppdatering ———————

Jag har varit på fest i Rågsved med chefredaktören för Tidningen Kulturen (dvs Galás-skribenten). Han gav mig sitt visitkort med kommentaren ”vi behöver feministiska perspektiv”. Åh, Maria och hennes kontakter asså – jädrans tur att ingen läser den här bloggen.