jag skrattar inte åt mig, jag skrattar med mig


#177
24 mars, 2007, 18:57
Filed under: avrättningar, jävla kukdator från helvetet

för några dagar sedan nämnde jag i ett samtal att jag skulle ta livet av mig om mitt bokprojekt blev virussmittat och försvann. och det var inte en grov överdrift.
nu lever jag fortfarande, men jag önskar väl att jag hade kommit ihåg ”peppar peppar, ta i trä”-ramsan, då hade jag kanske sluppit våndan när detta skräckscenario bara några dagar senare faktiskt besannades.
alltså, när jag skulle öppna boken.rtf (det gäller att ha ambitioner, right?) var den totalt nedlusad med skit, och word vägrade att tillmötesgå på något sätt, inte ens när jag gav programmet min tillåtelse att allvarligt skada hela datorn i utbyte mot att boken.rtf skulle öppnas ville den. och tro mig, jag skulle förstöra allt som krävdes bara jag fick fram mina texter. även om de trettio sidor jag lade fram på skönlitterär gestaltning i våras finns sparade på andra ställen, fanns i detta dokument ytterligare fyrtio sidor med utkast, idéer, en del färdigt, lösryckta meningar och stycken etc.. i bearbetad version skulle det dock omfatta säkert fyra gånger så mycket, så i princip kan man säga att upp emot tvåhundra sidors arbete och tankar var borta, tjoff! det fanns visst fog för desperation.
letade fram senaste backup-cdn från början av februari, och satte in. och tror ni inte att även denna fil är smittad! min värsta värsta mardröm, uääh uääh uäääh! UÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄH. fucking jävla kukfittanballedator.
lugn och fin, karin, lugn och fin lugn och fin.
och visst, detta utbrott är en del av the postchockaftermath snarare än saklig rekonstruktion. om jag reste med ett plan där alla piloterna plötsligt dött i hjärtattack, skulle jag antagligen vara den som tog hand om spakarna och landade planet, med eller utan flygutbildning. för jag har väl aldrig varit så sansad och metodisk som då, då jag inför hela mitt raserade livsprojekt tvingades till foglig acceptans med ett klick på ”OK”. och min heroiska kyla ledde slutligen till att jag lyckades öppna backupfilen i ett annat program, fast oformaterad och fellayoutad, och jag skrev givetvis ögonblickligen ut hela arbetet, två gånger, för jag vågade inte tro att jag någonsin skulle få fram den igen, och nu är det slut på tilltro till teknikens under, nu är det papyrus och fjäderpenna förihelvete, forever and ever.
lyckades spara om den öppnade backupen på hårdisken och öppna den i word, och då återfick den någorlunda ursprunglig formatering och utseende. men det är som sagt fortfarande en och en halv månader som har försvunnit, och att det bara nästan ser ut som förut har stor betydelse, eftersom jag är helt fabulöst petig med grafisk placering av ord, tomrum etc. och interpunktion ska vi inte snacka om, jag får panik över alla smågrejer jag kan ha ändrat senaste tiden; för varje kommatecken kan jag ägna en hel dag av överväganden.
uuuh, jag börjar få sådana där internetfilosofiska frågeställningar som säkert tidigare väckts främst under PRO:s datakurser i mitten av nittitalet: finns det verkligen djur i datorn? och vad vill de mig?

 

 

Annonser