jag skrattar inte åt mig, jag skrattar med mig


#237: oh my god that’s the funky shit
20 juli, 2007, 12:53
Filed under: amour, entropi, inkonsekvenskontroll, män, specialeffekter

Alltså hörni. Kaosteori! Här petar man runt lite semesterlojt efter tänkbara uppslag till kommande uppsatser, drar i lite trådar, och plötsligt faller hela kosmos ned över en. Varför har ingen berättat för mig om denna vetenskapliga skatt, där oordning och ordning växer ur varandra likt siamesiska tvillingar — irreversibla processer, inget står stilla, allt är på väg och är oförutsägbart och icke-linjärt, men inte irrationellt utan snarare en klick matematisk överraskning. Postmodernism goes nature science liksom.
Hör här de kaosteoretiska koncepten: entropi, geometri, gränsöverskridande, kroppsvävnad, kustremsor, mandelbrotsmängder och… blomkål? Kaosteori är vad min farmor hade på klänningen på sextiotalet. Ormbunksmönstrade fraktaler och fjärilseffekter. Nu som vetenskap. Man skulle rent hypotetiskt kunna förvandla varje människa till en matematisk formel. Fullständigt kaotisk, givetvis, och vars visuella simulering skulle vara misstänkt lik ett Rorschachtest. 
Får mig att tänka på en essä ur Ikoner jag läst i samma veva, om en bok av en Rémi Sussan. Där framträder informationsteknologins nyckelgestalter som galna excentriker, lsd-pundare, satanister, bergsbestigande hippies och konstnärsbohemer som föröker lära delfiner att tala. Apropå uppblötta naturvetenskaper då.
Mm, kaos. I en bättre värld vore detta ett utsökt ämne för en magisteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap: Vårbybibblan och Vintergatan, mikrokosmos och makrokosmos. Så jävla relevant.
Men det är här som det stora vemodet rullar in. Typ.

Annonser


#171
16 mars, 2007, 2:08
Filed under: entropi, fantastiskt och skitstort, och så lite emo



fan schysst det är med vår då. gick av i bredäng och tog skogsvägen hem. eftersom jag tar mitt jobb på utomordentligt stort allvar hade jag mina sexbibliotekariepumps på mig, vilket inte är de bästa att klättra i berg med. för nu har jag lera inpå fotknölarna och förstörda skor och stukade vrister.
men det gör ingenting, mina vänner, det gör ingenting alls. kände mig som i en caspar friedrich-målning, där jag med håret fladdrande i vinden blickade ut över det storslagna landskapet (det vill säga skäris) som ett annat romantiskt geni.

jag saknar människor som har försvunnit ut ur mitt liv. husen i stockholm blir jämt så tunga den här årstiden, och de snor ens uppmärksamhet på ett mycket fräckt vis. jag vill vara vän med alla som betyder något för mig, men det går ju uppenbarligen inte så länge saker är de minsta komplicerade. det är DUMT. och onödigt. världen är full av älskvärda puckon.



#95 yo tengo tres corazones

till morgonkaffet hos mig på julaftonsmorgon plockade jag fram mjölkkannan, och den kannan stod sedan framme en vecka på köksbordet tills mjölken var en sur geléklump och jag var tvungen att peta ur den med gaffel lagom till nyår. nu står kannan där, i form av en huvudlös katt, fylld med diskmedelsvatten. och jag försöker att ta mig ur mitt huvud, jag försöker att komma mig för, men den där mekanismen… den som får mig att snooza var tionde minut i fyra timmar tills jag har så ont i öronen av väcksignalen att jag omöjligt kan ligga kvar längre (men då är allt ändå redan för sent). jag tittar mot diskbänken, eller gör jag ens det, jag går in och ut ur köket, någon del av mig registrerar porslinshuvudet som ligger och stirrar mot lysrören, kanske dyker det upp en svag självförebråelse någon annanstans i mig. men det hjälper inte: jag vet att mjölkkannan kommer att stå där odiskad tills diskmedelsvattnet möglar.

ibland har jag kvartsamtal med mig själv. det är väldigt utvecklande. jag brukar bland annat fråga vad i helvete jag håller på med. och det är en bra fråga att ställa, för om någon frågar måste man åtminstone försöka att svara. 
jag har haft kvartsamtal med mig själv hela helgen.

jag har bland annat kommit fram till att jag vill måla om rummet. det var visserligen bara ett år sedan sist, men det är min övertygelse att man blir ett oföretagsamt och verklighetsfrånvänt psyko av mörkgröna väggar. vad tänkte jag egentligen? jag behöver något s-p-r-u-d-l-a-n-d-e.
citrongult.
ett bra projekt vore också att börja skriva en jag-är-bra-bok. där jag tvingas formulera hurtiga påståenden om mig själv och min duglighet varje dag.

eh



#31
14 november, 2006, 15:35
Filed under: entropi

men ja. big bang är då bara en av tusentals anledningar till att universum expanderar.

åh jag kommer att sumpa den här kursen så det skvätter om det. är alldeles för verklighetsfrånvänd och… entropisk. (bibliotekarier gör korstecken åt såna som mig.)

allt jag vill är att tassa omkring bland massa böcker. jag skiter i ordningen, hör ni det!