jag skrattar inte åt mig, jag skrattar med mig


#39
21 november, 2006, 23:49
Filed under: döden döden, Uncategorized

min new york-faster britt är i stan. hon är världens bästa och helt tokig. när hon är på bio sträcker hon fram handen och presenterar sig för folk som går förbi henne i raden. bara som ett exempel. jag tror att hon är konstig även i new york.

hur som helst.

känns som att delar av mig stannat kvar på alla platser jag har varit på idag. britt, jag och sofi gick först på stadsmuseets utställning om döden. jag tänkte att den skulle vara lite småskojigt morbid, och det var den väl kanske också, till största delen. man fick till exempel tillfälle att designa sin egen gravplats:

döden dö            döden dö

(jag är mumien framför kattbilden – minns nu att det är såhär jag vill ha det!)

men det småskojigt morbida var innan vi plöjde genom fyra totalt ångestingivande dödenfilmer i deras bio och jag satt och koncentrerade mig på en punkt i ena hörnet av filmduken för att inte kräkas, och ansträngde mig för att se tuff ut tills jag harklade mig och sa att jag nog måste gå, tyvärr.
stod sedan och svajade framför en likbår (ja!) till dess jag kvicknat till tillräckligt för att fatta att det inte var jag som bara hade två veckor kvar att leva, och att jag med lite viljestyrka skulle lyckas ta mig vidare till nästa spännande rum, och nästa spännande tema, typ självmord.

som om inte det vore nog hade vi bokat biljetter till babel lite senare.  ett hett tips till den som tänkt gå och se babel är att inte se dödenutställningen samma förmiddag! man kan väl lugnt säga att den var krankenangst i tre timmar till.
alla satt alldeles tysta på tunnelbanan sen. om jag vore tjejen som med gott samvete kunde citera insiktsfulla aforismer om livet skulle jag göra det nu.

Annonser