jag skrattar inte åt mig, jag skrattar med mig


#168
12 mars, 2007, 0:11
Filed under: distans, kramar

småsaker dårå.

inatt dansade jag in i en person som jag alltid misstänkt tycker att jag är en tönt, men som nu omfamnade mig som om hon ville ta mig med till sin privata öde ö och mata mig med rosenblad resten av livet.
det var verkligen en onaturligt lång kram. sådär att jag började tänka ”okej, nu har vi kramats den normala ytliga-bekantskapen-kramen-tiden, ska vi verkligen fortsätta?”, och visst, det fortsatte i flera långa sekunder till. och händerna upp och ner längs min rygg. och jag är ju inte den som är den, jag kramas så länge man vill ha mig.
man skulle kunna tro att det berodde på att jag gick spiknykter direkt ut i stockholms nattliv, och att alla berusade känsloyttringar av den anledningen uppfattades som så mycket mer berusade. men jag hade ju andra, sansade och återhållsamma (och berusade!), kramar att förhålla mig till. och dessutom är personen ifråga i vanliga fall, till skillnad från undertecknad, en extremt distanserad människa. the ice witch is dying for some löööv liksom.

mm. märkligheter livar sannerligen upp, speciellt när det handlar om förlorad distans. för det brukar alltid vara jag som förlorar.
nu känns det som att jag har en hållhake på henne. kan alltid klämma till med ett ”öh du, sluta jiddra. minns du när du kramade mig sådär onaturligt länge på 80’s?”
moahaha.

(ja, vi vet väl alla vem som är dying for some löööv egentligen)

Annonser