jag skrattar inte åt mig, jag skrattar med mig


#224
27 maj, 2007, 19:12
Filed under: brandtal, Kulturen

Ameh UGGAH UGGAH! Har läst igenom moderaternas kulturpolitiska manifest Kulturen 2.0 ett par gånger nu, och känner frustrationen växa. Kanske inte längre en högaktuell skrift, men så har jag aldrig gjort några anspråk på att vara högaktuell här. Debatten har hitintills dessutom i huvudsak rört sig kring biblioteken, och vad som tydligast slår mig är inte de konkreta förslag man ger (de är trots allt få), utan den argumentation som man vill underbygga dessa med. En argumentation som är så schizofren att man får hoppas att de med den slår undan benen på sig själva.
Exempel: Man ba tjo till att betona vikten av att värna om ”modernitetens ifrågasättande av etablerade strukturer och sanningar”. En mening som ter sig minst sagt tveksam som prolog till följande stycke: 

Kulturbegreppet är mångtydigt, från de sköna konsterna till subkulturer. Till de senare hör minoritetsyttringar och livsstilar som inte alltid av en majoritet upplevs som positiva; kulturen kan också ha en destruktiv sida och nyttjas av extrema politiska krafter/sekter (typ drogromantik, Vit makt-musik, satansdyrkan eller dödskult).
Vad som är livskraftigt över tid i kulturskapandet avgörs i samspelet mellan de fria utövarna och dem [sic!] som tar del av upplevelserna. Det är ingen tillfällighet att antikens dramer och Shakespeares verk fortfarande används för att skildra vår tid; god kultur är av bestående värde.

För det första – ursäkta om debattnivån blir låg här, men den som i en offentlig idéskrift inte kan använda sina personliga pronomen på ett korrekt vis ska inte tala om för mig vad som är bra eller dålig kultur. (Men sammanblandningen av subjekt och objekt kanske är en del av deras modärna ifrågasättande av etablerade struktuuurer, höhö?) 
För det andra kan man redan här skönja en av de motsättningar som tillsynes omedvetet artikuleras: Å ena sidan presenteras kultur som ett kritiskt redskap, ett ifrågasättande av makt, som någonting i rörelse, tankar och utveckling – det vill säga allt det som är bra med kulturen, och är det som ska värnas. Dessvärre också det budskap som faller platt när man i nästa mening, och skriften igenom, använder sig av ord som ”god kultur”, ”god samtidskonst”, ”de sköna konsterna”, ”kvalitet”, osv.
Herregud, en sådan hårresande blåögd syn (härlig metaforkrock, ey?) man har på historien och de uteslutningsmekanismer som där verkat för att just Shakespeare och de antika dramerna skall utgöra normen för god kultur. Jag älskar Shakespeare, men det är knappast någon slump att hans verk har överlevt i århundraden, och jag tror inte, likt moderaterna och andra värdekonservativa dårar, att vi enbart har denne skalds radbrytartalang att tacka för denna position. En starkt bidragande faktor kunde väl, förslagsvis, vara den universella kanon som de själva – i ”det klassiska bildningsidealets” namn (s. 5) – är så ivriga att distribuera till pöbeln; så hopplöst subkulturellt förlorad i drogromantik, Vit makt-musik, satansdyrkan och dödskult! Att överhuvudtaget behöva gå i opposition mot något sådant, jag tror jag tar mitt pentagram och kör in i hjärnan.
Parallellt med denna normativa kultursyn, och framställningen av ”god” och ”allmängiltig” konst som det samhälleligt eftersträvansvärda, ses de nyliberala tongångarna: slopandet av antikommers-punkten i 1996 års kulturpolitiska målbeskrivning, privatiseringar – eller ”avknoppningar” som den tjusiga omskrivningen lyder – sponsring, större makt åt den ekonomiska sektorn, kulturen som konkurrensmedel för regional tillväxt. ALLTSÅ, för att spetsa till det något, ett slags inbjudan till just den ”skräpkultur” som man polemiserar finkulturen mot. För skräpkulturen kan väl inte endast sägas byggas upp av nämnda subkulturella avarter?
Och här blir det verkligen schizo, för samtidigt som man slår fast ”konservatismens syn på behovet av kvalitetsinstitutioner” gör man gällande att staten inte ska ”diktera kulturens innehåll”. Dessutom ska inte offentliga medel inriktas på ”hobbyverksamhet för vuxna”, ety ”det kan inte vara allas skyldighet att betala för andras fritidsintressen”. Helt plötsligt blir Kulturen en sockrig garnityr, lite fin bling-bling sådär (iofs är det kanske på detta område som de största likheterna mellan de båda positionerna hittas..).
Nå, det vore väl naivt att tro att röda kulturprogram är befriade från floskler och motsägelser. Debatten kring vad kulturpolitiken skall omfatta finns även hos vänstern. Men de grundsatser som driver fram denna i Kulturen 2.0 stinker unket, och sprickan mellan värdekonservativt och nyliberalt blir så svår att överbrygga att man helt enkelt försöker trolla bort den: 

Den kvalitativa högkulturen riskerar att drunkna i ett brus av lättsmält underhållning och måste därför särskilt värnas. Med öppna marknader och teknologispridning ökar tillgängligheten till sådana kulturupplevelser som tidigare var förbehållna en överklass.

Bortsett från den i det här sammanhanget löjliga klassretoriken, så utgörs den första satsen av ett värdekonservativt statement, medan den andra (lösningen på problemet) snarast är nyliberal: kulturarvet skall säkras med hjälp av den öppna marknaden. Jag tycker att det är lustigt.
Ett annat exempel där man desperat försöker sammanlänka den ekonomiskt (av-)reglerade kulturen med finkulturen är i den smått fascistoida meningen ”bredd föder elit” (!).
I slutändan drunknar allt detta ideologiska spret i ett all-inclusive-paket: kvalitet, mångfald, bredd, frihet, demokrati, smak, elit – man langar in allt, alla perspektiv, kulturbegrepp, motsägelsefullt laddade ord, på en och samma gång – för att gardera sig mot invändningar? Skum taktik, för jag invänder mot allt. Hur förenar man dessa motsättningar i praktiken, och vilken nytta utgör ett program som detta om vad som helst kan läsas in? Det blir en rundgång som heter duga, där ett argument håller inom ett stycke, för att sedan bytas ut mot ett annat, rakt motsatt, i nästa. Alternativt: samma argument tillåts stödja två med varandra oförenliga idéer. Den som trots allt väljer pest framför kolera får sannerligen pilla med pincetten.

Annonser


#164
5 mars, 2007, 22:48
Filed under: bloody motherfucking asshole, brandtal, Kulturen

på relativt kort tid har jag läst (eller åtminstone påbörjat) två böcker där huvud-personerna har varit småväxta: pär lagerkvists dvärgen och carl-johan vallgrens den vidunderliga kärlekens historia. jag vill härmed uttrycka min starka indignation över att det i dagens sverige går hur bra som helst att aldrig skildra vissa folkgrupper som annat än metaforer för olika mänskliga karaktärsdrag. i lagerkvists roman blir dvärgen en symbol för småsinthet och ondska i allmänhet, medan han i den vidunderliga kärlekens historia tvärtom i klassiskt manér kompenserar sin litenhet med en ovanlig klarsyn, clairvoyance rentutav.

jag blir inte förvånad över att det här förekommer i en roman från 20-talet. fascistiska undertoner verkar vara regel snarare än undantag även i de mest äppelkäcka berättelser från denna tid (kanske i synnerhet där). och lite good ole lyteskomik borde knappast ha fått någon att höja på ögonbrynen.
men den vidunderliga kärlekens historia är ju för tusan bara några år gammal.
litteraturkritiker kan fortfarande uttrycka sig i korkade termer som ”särintresset formerar sig” när det gäller halva jordens befolkning, men idag kan dessa åtminstone räkna med mothugg. likaså existerar en offentlig debatt kring och ett ständigt pågående arbete mot andra former av diskriminering, som rasism och homofobi.
och ändå: jag har inte hört en enda en föreslå att det kanske vore dags att se småväxta människor som någonting annat än gulliga/onda/synska/lustiga små trollgubbar, ett kittel i magen på verklighetsflyende läsare. att det inte spelar någon roll att det, som i vallgrens fall, rör sig om en positiv kliché, eftersom det ju förihelvete fortfarande bara är en annan sida av samma mynt. där budskapet är precis detsamma: att det går bra att mytologisera alla människor som inte har samma body mass index som pontus gårdinger. att det finns vissa människor som aldrig kan tas på allvar, bara som människor. att de alltid måste vara något mer, något utöver, något annat. åh jag blir så ledsen när man inte tar människor på allvar. man måste måste måste ta människor på allvar!

och jag vet ju att det här sättet att se på människor odlas på alla skrivskolor i världen. ”ta inte med något i texten som är irrelevant för berättelsen.” vilket i klartext betyder: ”ha inte med en dvärg i din sävliga vardagsrealism, för då blir det inte sävlig vardagsrealism utan effektsökeri.” och om man fortsätter att tänka så, då kommer det ju fortsätta att bara vara en viss sorts människor som är genomskinliga och får representera resten, medan alla som råkar födas med fel genetisk uppsättning får spela biroller i någon töntig lajvares sjuka fantasier. 

och klart jag vet att ni sitter där och skrattar hånfullt åt mitt politiskt korrekta brandtal i de småväxtas sak, men det bevisar bara min tes.
det handlar för övrigt inte om småväxta, det handlar om föreställningar om vad som är allmängiltigt och fuck you förresten, kan ni inte vara lite jävla vidsynta då förihelvete.
jag hatar er. jag hatar er alla! uh.

———————– 

ps. 
kw’s inflikning angående förra inlägget: de klippte även upp hjärtat med en nagelsax, samt sprättade upp hela stora kroppspulsådern.
ds.