jag skrattar inte åt mig, jag skrattar med mig


#164
5 mars, 2007, 22:48
Filed under: bloody motherfucking asshole, brandtal, Kulturen

på relativt kort tid har jag läst (eller åtminstone påbörjat) två böcker där huvud-personerna har varit småväxta: pär lagerkvists dvärgen och carl-johan vallgrens den vidunderliga kärlekens historia. jag vill härmed uttrycka min starka indignation över att det i dagens sverige går hur bra som helst att aldrig skildra vissa folkgrupper som annat än metaforer för olika mänskliga karaktärsdrag. i lagerkvists roman blir dvärgen en symbol för småsinthet och ondska i allmänhet, medan han i den vidunderliga kärlekens historia tvärtom i klassiskt manér kompenserar sin litenhet med en ovanlig klarsyn, clairvoyance rentutav.

jag blir inte förvånad över att det här förekommer i en roman från 20-talet. fascistiska undertoner verkar vara regel snarare än undantag även i de mest äppelkäcka berättelser från denna tid (kanske i synnerhet där). och lite good ole lyteskomik borde knappast ha fått någon att höja på ögonbrynen.
men den vidunderliga kärlekens historia är ju för tusan bara några år gammal.
litteraturkritiker kan fortfarande uttrycka sig i korkade termer som ”särintresset formerar sig” när det gäller halva jordens befolkning, men idag kan dessa åtminstone räkna med mothugg. likaså existerar en offentlig debatt kring och ett ständigt pågående arbete mot andra former av diskriminering, som rasism och homofobi.
och ändå: jag har inte hört en enda en föreslå att det kanske vore dags att se småväxta människor som någonting annat än gulliga/onda/synska/lustiga små trollgubbar, ett kittel i magen på verklighetsflyende läsare. att det inte spelar någon roll att det, som i vallgrens fall, rör sig om en positiv kliché, eftersom det ju förihelvete fortfarande bara är en annan sida av samma mynt. där budskapet är precis detsamma: att det går bra att mytologisera alla människor som inte har samma body mass index som pontus gårdinger. att det finns vissa människor som aldrig kan tas på allvar, bara som människor. att de alltid måste vara något mer, något utöver, något annat. åh jag blir så ledsen när man inte tar människor på allvar. man måste måste måste ta människor på allvar!

och jag vet ju att det här sättet att se på människor odlas på alla skrivskolor i världen. ”ta inte med något i texten som är irrelevant för berättelsen.” vilket i klartext betyder: ”ha inte med en dvärg i din sävliga vardagsrealism, för då blir det inte sävlig vardagsrealism utan effektsökeri.” och om man fortsätter att tänka så, då kommer det ju fortsätta att bara vara en viss sorts människor som är genomskinliga och får representera resten, medan alla som råkar födas med fel genetisk uppsättning får spela biroller i någon töntig lajvares sjuka fantasier. 

och klart jag vet att ni sitter där och skrattar hånfullt åt mitt politiskt korrekta brandtal i de småväxtas sak, men det bevisar bara min tes.
det handlar för övrigt inte om småväxta, det handlar om föreställningar om vad som är allmängiltigt och fuck you förresten, kan ni inte vara lite jävla vidsynta då förihelvete.
jag hatar er. jag hatar er alla! uh.

———————– 

ps. 
kw’s inflikning angående förra inlägget: de klippte även upp hjärtat med en nagelsax, samt sprättade upp hela stora kroppspulsådern.
ds.

Annonser


#161
28 februari, 2007, 23:38
Filed under: bloody motherfucking asshole

jag är så obekväm med vissa människor. de pratar över huvudet på mig jämt, och så fort de vänder sig till mig ler de välvilligt åt allt jag säger och jag kan säga precis vilka puckade saker som helst, och det är ingen som reagerar. jag hatar sånt. min käft är inställd på att någon ska ta det jag säger i beaktande, värdera det och förbättra eller haka på. inte bara nicka. som att jag inte ens är värd att argumentera med. som att jag är sju år. 

så jag har lyssnat på 50 cent hela vägen hem.
gör jag jämt när jag har mindervärdeskomplex.



#129
3 februari, 2007, 18:00
Filed under: bloody motherfucking asshole

jag fattar inte att jag ställde in den där resan på grund av dig. för att jag trodde att du slutligen gjort allvar av ditt hot.
vad jag fick istället var ett flin: alla uppoffringar folk gör är bara ett stort ”ojsan” för dig. inte ett tack, inte en tillstymmelse till förståelse för all ångest, all desperation och alla fruktlösa försök för din skull. istället ett outtalat det är ingen idé att du bryr dig.

nej, jag ska aldrig mer bry mig.



#95 yo tengo tres corazones

till morgonkaffet hos mig på julaftonsmorgon plockade jag fram mjölkkannan, och den kannan stod sedan framme en vecka på köksbordet tills mjölken var en sur geléklump och jag var tvungen att peta ur den med gaffel lagom till nyår. nu står kannan där, i form av en huvudlös katt, fylld med diskmedelsvatten. och jag försöker att ta mig ur mitt huvud, jag försöker att komma mig för, men den där mekanismen… den som får mig att snooza var tionde minut i fyra timmar tills jag har så ont i öronen av väcksignalen att jag omöjligt kan ligga kvar längre (men då är allt ändå redan för sent). jag tittar mot diskbänken, eller gör jag ens det, jag går in och ut ur köket, någon del av mig registrerar porslinshuvudet som ligger och stirrar mot lysrören, kanske dyker det upp en svag självförebråelse någon annanstans i mig. men det hjälper inte: jag vet att mjölkkannan kommer att stå där odiskad tills diskmedelsvattnet möglar.

ibland har jag kvartsamtal med mig själv. det är väldigt utvecklande. jag brukar bland annat fråga vad i helvete jag håller på med. och det är en bra fråga att ställa, för om någon frågar måste man åtminstone försöka att svara. 
jag har haft kvartsamtal med mig själv hela helgen.

jag har bland annat kommit fram till att jag vill måla om rummet. det var visserligen bara ett år sedan sist, men det är min övertygelse att man blir ett oföretagsamt och verklighetsfrånvänt psyko av mörkgröna väggar. vad tänkte jag egentligen? jag behöver något s-p-r-u-d-l-a-n-d-e.
citrongult.
ett bra projekt vore också att börja skriva en jag-är-bra-bok. där jag tvingas formulera hurtiga påståenden om mig själv och min duglighet varje dag.

eh



#92
5 januari, 2007, 15:38
Filed under: bloody motherfucking asshole

hahaha. ”rassesvin”!
hahahahaha. haha.

åh typiskt.



#91: att tukta en argbigga
5 januari, 2007, 15:20
Filed under: bloody motherfucking asshole, shakespeare

nu känner jag mig bara dum och bortgjord. jag vet att jag egentligen inte borde det, för jag skulle försvara själva reaktionen in i döden. men ändå känner jag mig dum.
mitt fantastiska kontrollbehov klarar inte av att jag blir förbannad. och att jag, när jag blir förbannad, retirerar till tonåringsvokabulär.
åh, jag skäms så över att jag inte kunde få ur mig något vettigare än en massa svordomar. och i ett sms jag skrev precis efter att jag gått av tunnelbanan kallade jag mannen för ”rassesvin”. rassesvin??? herregud, vilket årtionde lever jag i egentligen? och är jag femton eller tjugofem?
åh, jag skäms så över mig själv. uuuuh. södertörn som har så många konstiga retorikkurser borde verkligen anordna en ”retorik för rasande”.

the cannons have their bowels full of wrath,
and ready mounted are they to spit forth
their iron indignation ‘gainst your walls

 



#89

jag önskar att det fanns någon jag kunde mörda av ilska. tvingades dela tunnelbanevagn med en störd jävla gubbe som satt hela vägen från slussen och orerade om hur hemskt det var att vara svensk i vårberg med alla invandrare. och han orerade högt, för jag satt i ena änden av vagnen och han i andra. och först försökte jag att ignorera honom, för han var uppenbarligen störd i huvet på riktigt. men sen kände jag mig mer och mer som den fega svenska bruden som bara ger tyst medhåll och jag såg hur alla skruvade på sig i vagnen och merparten tillhörde målgruppen för hans ord. och till slut fick jag ett av mina berömda rättvisepatosexplosioner och jag sa till mannen mitt emot mig att ”nu ska jag faan gå och säga till honom”. och jag reste mig och gick med extra klampande stora steg genom vagnen, så att ingen skulle missa, och jag gjorde vilda gester med armarna och pekade på honom och sen liksom bara hörrudu och håller du käften din skithög och skäms över att bo i det här jävla skitlandet med skithögar som du och så vidare och så vidare och jag skrek på darrande stämband, och det var knappast en raffinerad retorik, faktiskt riktigt pinsam, men det var åtminstone patos deluxe. och precis när jag trodde att jag ägde hela tunnelbanevagnen och nästan väntade på applåder, smög sig en kvinna förbi som skulle av i bredäng och hon sa: ”jag håller med dig.” och jag trodde förstås att hon menade mig, så när hon istället klappade mannen på ryggen höll jag på att falla sönder och jag skrek att hon var feg och patetisk och folk satt förmodligen och skrattade åt hur arg jag var och hon sa det förutsägbara ”han säger bara vad alla andra tänker” och det var en vanlig jävla medelålders morsa och åh jag är så arg arg arg arg arg på jävla skitsverige och på att jag alltid uttrycker mig så plumpt när jag är arg att ingen kan ta mig på allvar.