jag skrattar inte åt mig, jag skrattar med mig


#218
15 maj, 2007, 16:34
Filed under: aha!, bibliotek

Digga estetiken på Vårbybibblan! Känns lite som att låna böcker på Forex, alternativt det lokala tunnelbanehaket: nu kan du köpa plankstek till poesin. 

För övrigt, dagens kulturellt sanktionerade egendomlighet: Flyktinginvandring.
Att laborera med positiva och negativa spåkliga värden är en av mina favoritsysselsättningar. Vad heter det som hamnar mellan dubbelnegation och tautologi? Lingvistisk u-turn? Nolla (+-)? Jag undrar!

/Vän av ordning



#192
12 april, 2007, 21:22
Filed under: aha!, drömmar, förorten

åh karl-oskar, jag som är i ett sådant förtvivlat behov av en ny bokhylla – nu är det en hel bokbuss till salu på biblist! volvo b9m-50, 1987 års modell. jag tyarr inte, må…ste…ha…bok…buss… utropspris 125 000, och då är den fullt utrustad med hyllor, bilderbokstråg, toalett m.m. man kan ju bo där! tänk vilken sofistikerad touch den den skulle ge bredängs camping.

såhär brukar det se ut.

igår när jag promenerade genom bredäng för att möta s i mälarhöjden såg jag till min förvåning att de stora höga skivhusen inte alls var grå, utan gula. inte på något sätt en kraftig gul kulör, snarare en gulgrå skiftning, men i bredäng är även en skiftning sensationell. vidare var fasadytan alldeles jämn och fönstren inramade i pittoreskt himmelsblått. vad var detta?
berättade för s – som ju till råga på allt är arkitekt-s och borde ha koll på sånt – om min upptäckt som jag förstod var av stor dignitet: allas favoritexempel på skrovlig grågrågråbetong: egentligen i gul puts. hela bredäng är en enda stor missuppfattning! 
s ville givetvis inte tro mig och jag lovade att bevisa detta faktum efter kaffet. sagt och gjort, tror ni inte att bredäng tornade upp sig – gult! – framför våra ögon. han kunde själv betrakta de blå fönsterdetaljerna, ytans släthet, glasbalkongerna (!). wtf liksom, detta är inte ännu ett av mina ljuga-ihop-verkligheten-inlägg, det var så.
men då pekade s åt ett annat håll. ”titta där, där ser det ut precis som vanligt.” jag vände på huvudet och blev varse det riktiga bredäng, det gamla, skrovliga grågrå bredäng, med betongbalkonger och flammiga fasader. det hade inte försvunnit, jag hade bara råkat hitta det enda huset i orten som av någon anledning såg annorlunda ut och passande nog hamnat framför det igen när jag skulle visa s. de där husen är ju så stora att resten av landskapet lätt försvinner.
inte för att jag är tjejen som gråter över lite betong, men jag blev besviken över att inte ha blivit överraskad på riktigt. och nu har jag googlebränna men inga svar. kan någon upplyst berätta varför de bara har målat ett av husen? eller är det nybyggt? min teori är att det är ett indiskt bollywoodteam som kommit hit och använt det som kuliss i något dansnummer, typ som de brukar göra med pyramiderna.



#191
11 april, 2007, 1:12
Filed under: aha!, välgörenhet

jag skäms lite å den västerländska feminismens vägnar. svt visade dokumentären ”konsten att flyga till kabul” igår. den var märklig. dels för att den fick mig att börja fundera ut olika sätt att riskera livet på, men också för att jag kände mig så fullkomligt obekväm med en del av upphovskvinnan simone aaberg kaerns projekt.
idén föds när den danska konstnären läser en artikel om flickan fariel från afghanistan, som drömmer om att bli stridspilot. kaern, som i sin konst är lite hooked på kvinnliga piloter, köper ett enmotorigt plan från sextiotalet och flyger 2002 tillsammans med sin sambo hela vägen till kabul för att ge fariel en flygtur.
bitvis är den här filmen helt fantastisk, som när paret vägras inflygningstillstånd av de amerikanska militärer som bestämmer över afghanistans luftrum, men ändå bestämmer sig för att ta sig in illegalt. kaern fejkar radiotrassel och lyckas, med betydande risk att bli nedskjuten, ta sig över gränsen. det är både dödsföraktande poesi och vacker politik.
men sedan förvandlas kaern till något slags frihetsapostel och fan vad jag hatar sånt; här kommer liksom den vita västerländska välbärgade Konstnären och plockar upp någon liten tös i ett u-land för att hon (Konstnären) vill förverkliga hennes (tösens) dröm. i bästa fall kan man se det som postkolonial välvilja, och då har exempelvis spivak skrivit hyllmetrar om västfeminismens förmåga att tala i röstlösa tredjevärldenkvinnors namn. nu ska du flyga din jävel, liksom, och du ska inte se det som en stor långnäsa åt dig i din i övrigt tarvliga situation, du ska se det som Konst, och det ska vara det lyckligaste ögonblicket i ditt liv, och fast att du tvingas tillbaks i samma strukturer så fort jag åkt härifrån ska du ha förmåga att se den abstrakta skönheten i handlingen; idén, och du ska vara mig evigt tacksam.
i denna idealistiska yrsel blir kaern mycket besviken när fariel vid ett tillfälle inte dyker upp på flygplatsen som de har bestämt, och skäller ut henne i hemmet efteråt. fariel skyller på sin farbror, som inte vill att hon ska flyga, men kaern förstår inte vad hon menar. och det är möjligt att detta är en del av dramaturgin, att medvetet framställa sig själv som naiv för att kontrastera de olika världar som möts i filmen. men det gör det i sådana fall ännu mer löjligt och öppnar för en annan tolkning:
att det inte ens är vulgärfeminism, att det inte bara är självförverkligande utan även självförhärligande, och att det är en ny variant av samma gamla manliga projekt som var 1900-talskonsten, det som använde kvinnlighet som hävstång – om vi nu dårå betraktar manlighet och kvinnlighet som idé snarare än kön är det fortfarande gångbart – och fariel blir förstås aldrig mer än fariel, den våta projektionsytan, hävstång/projektionsyta yeah whatever. nä nä nä nä den gubben gårinte serru. påminner mig om åsne seierstads kabulskildring, som jag har för mig också gjorde mig utomordenligt irriterad.

aja. annars var den skitbra. filmen. jag blev verkligen inspirerad.



#132
5 februari, 2007, 23:18
Filed under: aha!, välgörenhet

hjälpfonden är i blåsväder, och det var väl trist lilla hjälpfondelilonden (känn mitt gränslösa hat). enligt metro har de blivit av med 90-kontot sedan det uppenbarats (redan?) att endast 18 procent av intäkterna gått till påstådda ändamål, det vill säga cancer- och diabetesforskningen.
jag tycker att det är hemskt intressant att just 18 procent var vad jag fick, eller borde ha fått, i provision när jag jobbade där för några år sedan. nu fick jag ju nämligen inte ett enda öre för de fyra pass jag gjorde innan jag vände på klacken precis utanför dörren en dag och bestämde mig för att aldrig mer återvända. den ovan nämnda procentsatsen känns därför något misstänkt. kan det vara så att det var just vår påstådda provision som skänktes till välgörenhet, medan resten försvann till okända ändamål?
hjälpfonden själva skyllde det förstås på sina anställdas bristande övertalningsförmåga; att vi inte lyckades prata omkull givarna tillräckligt för att de, när väl inbetalningskortet skickats hem till dem, faktiskt skulle betala in sina pengar. är inte det humor? jätteroligt.
för den som behöver schyssta tips om hur man lättast blir utnyttjad i arbetslivet står jag villigt till tjänst, givetvis med ett underdånigt leende på läpparna.



#38
20 november, 2006, 18:37
Filed under: aha!, das Ding, förorten

när jag kom in på gården för en stund sedan stod som vanligt mannen på tredje våningen och stirrade bakom persiennen. eftersom det är så mörkt ute märkte jag dock, till skillnad från tidigare gånger, att mannen hade en ståtlig gloria över huvudet. det jag alltid trott vara en ful gubbe visade sig vara en jesusaffisch.
jag tyckte att det var hemskt vackert på ett förortskristet vis.

utöver liberace-postern är mitt senaste fynd på e-bay en ”lacan loves you”-knapp. jag bara älskar hur man måste ha koll på det ursprungliga traumat, vara-bristen och tinget-i-sig för att fatta ironin i detta. min hämnd för att judith butler-legot och foucault-actionfiguren bara är på låtsas!

undrar förresten om den legendariske rappern tog sitt namn efter det svenska katalogiereringssystemet; KRS-1. mycket roligt. och kolla här vad jag hittade:

 bevis!vad ska KRS-one göra med alla de där böckerna..?

om du känner dig lite ledsen