jag skrattar inte åt mig, jag skrattar med mig


#slut
31 augusti, 2007, 14:38
Filed under: välgörenhet

Jag tror att den här bloggen just dog.

Annonser


#240: Dagens nyheter
24 augusti, 2007, 0:10
Filed under: istället, tjo och tjim

”Man skulle styra jaguppfattningen så att astronauter på jorden upplever att de är exempelvis på månen. Det skulle bli mycket billigare.”



#239
19 augusti, 2007, 22:53
Filed under: tidsreglering

Första tanken är att taket är för lågt. Taket måste antingen målas eller klyvas.
Inga sprickor i väggen, inga bubblor i golvet, släta trottoarer, akvarellfärger. 
Det luktar avlopp i min lägenhet. Drar upp persiennerna och tar av mig kläderna, ingen kommer ändå att titta in.
Jag är glad över att vara hemma. Skönt att slippa svälja hundra procents luftfuktighet med varje andetag och skönt att slippa heja på varenda människa som passerar på gatan.
Men jag tycker mycket om den där märkliga staden. Av alla heterosexuella maktmanifestationer är skyskrapan den bästa. Och om New York är förälskat i sig självt är det en förmätenhet man gärna står ut med.
Det bästa med resan var James, en person jag aldrig fick träffa men höra ett tiotal telefonsvararmeddelanden från — alla lät berusade och var på någon bisarr variant av svenska som jag tippar att han lärt sig framför typ Titanic.
James: en avdankad såpaskådis av Days of Our Lives-rang som nuförtin försörjer sig som reklamröst. Han tycker mycket om släta trottoarer och akvarellfärger och följdriktigt är hans stora besatthet Sverige och svenskar. Utan att överhuvudtaget ha några personliga band hit (han har aldrig varit här) har han fått för sig att Sverige är det nya Hellas och mänsklighetens ståtligaste civilisation. Han har, utöver att lära sig ”svenska”, lyckats nästla sig in i Amerika-filialen av Hästens sängar, samt börjat stalka min faster som numera drar sig för att svara när hon ser hans nummer.
”Häj, dät herr vor Jam-äss,” börjar alla hans meddelanden. ”Jam-äss” är James svenska namn, det är liksom lite Dansar-med-vargar över honom. När Ingmar Bergman dog lämnade han tre berusade och vördnadsfulla meddelanden på rad. I de två första skälvde han av sorg: ”Hä-äj, dät herr vor Jam-äss. Jeg err so lä-ädsun. So lädsssun-un.” Men det var först i det tredje som han nämnde att det var Ingmar han syftade på, ”men ni seckert ju furrstarr, det furrstarr jeg.”
Åh, Jam-äss. Varje gång jag frågade om vi skulle träffa honom snart började faster skruva på sig och byta ämne. 
I Chinatown köpte jag en kartong lyckokakor och åt i tillfällig avsky för altruismen upp alla själv. Det var en ganska obehaglig upplevelse, men slug. För nu är mina lyckonummer 34, 13, 4, 17, 9, 30, 5, 10, 15, 22, 36, 40, 44, 6, 18, 4, 33, 2, 20, 34, 27, 44, 29, 5, 34, 25, 14, 4, 28, 6, 7, 9, 15, 25, 36, 41, 34, 11, 7, 28, 38, 9, 20, 34, 12, 7, 38, 2, 40, 23, 14, 8, 37, 6, 17, 5, 33, 28, 19, 2, 8, 17, 2, 38, 9, 4, 2, 34, 17, 28, 39, 4, 22, 27, 41, 38, 5, 16, 32, 12, 4, 27, 49 och 14.
Men jaja åsså vidare åsså vidare åsså vidare åsså vidare.
Min så kallade iinre resa (hähä) blev väl hur som helst snarare en cirkelgång än en linear progression. En inre piruett, skulle man kanske kunna kalla den (om man är mycket mycket välvillig).
Nåväl. Ur led var tiden, ve att jag vred den rätt igen.