jag skrattar inte åt mig, jag skrattar med mig


#234
29 juni, 2007, 21:48
Filed under: stadsliv

Vi kan kalla honom X (som utan min vetskap befunnit sig på min arbetsplats för att testa sig för kondylom): ”Men det var så mycket folk där att jag måste ringa och boka tid istället. När jobbar du? Vi kanske kan ta en fika?”

K: ”Visst, hör av dig när du är där.”

 

Annonser


#233
27 juni, 2007, 23:51
Filed under: tidsreglering

Klockan på min dator har stannat på 23:14. Trodde inte sådant kunde hända, finns ju varken urverk eller batterier.
Överlag kan man säga att avstannandet blivit mönster hos mig: små kluttar, stilla men återkommande. Små kärnskal, plopp plopp. Små sterila frön. Trist. Men hemtamt. Kanske därför jag blir så förfärad över naturen: herregud, det växer saker ur marken!
Nej, in med allt i små kärnskal. ”Vacker” är mitt favoritord — ett bannlyst ord på skrivarkurser, jag använder det jämt och ständigt. Hata litterär gestaltning, folk skiter väl i ansiktsdrag, det räcker med att säga att karln är vacker. Tomma ord! Blankt och fint, ekar bäst.

Jag jobbar nuförtin 9 to 5, och mer därtill. Arbete dödar kreativitet och associationsförmåga. Sommarjobb — ett slags vinterdvala. Man sminkar över sina sugmärken, slumrar under lysrör. Sådan är lagen, sådant är livet, i några veckor till. Så ock bloggen.



#232
22 juni, 2007, 1:51
Filed under: kroppen

Skulle kunna skriva många rader om mitt sommarjobb, men det hade bara uppfattats som effektsökeri. Då och då får jag en dunk i ryggen av min chef och ett ”hur går det i porrträsket?” Och jag rodnar över att bli påkommen med att inte porrsurfa. Afanisisisisis. Om någon så mycket som nuddar mig kommer jag, utan att passera gå, falla in i djup postklimaktisk dvala. Utan klimax, that is, eller ens ett eggande grundackord.



#231: Shaggy i örat Harry i hjärtat, missa sin hållplats och traska genom Skärholmen fyra på morgonen: skönhet, smärta, sprit och klarsyn, m.m.
17 juni, 2007, 17:08
Filed under: vargtimmen

 

 

Vi följer ännu våra jordevanor
och samma seder som i Doris dalar.
Vi delar upp vår tid i dag och natt,
vi låtsas gryning, skymning, solnedgång.
Fast rymden runt omkring är evig natt
så stjärnklart kall att de som ännu bo
i Doris dalar aldrig sett dess make
har hjärtat enat sig med kronometern
att följa soluppgång och månuppgång
och bådas nedgång sedd från Doris dal.
Nu är det sommarnatt, midsommarnatt
och folket vakar timme efter timme.
I stora samlingssalen dansar alla
som ej ha spaningsvakt i ändlösheten.
De dansar där tills solen rinner upp
i Doris dal. Då står det plötsligt klart
det fruktansvärda, att hon ej gick upp,
att livet, redan dröm i Doris dalar
är ännu mera dröm i Mimas salar.


 

 

Och danssalongen här i ändlösheten
fylls då av snyftningar och människodrömmar
och öppen gråt som ingen längre döljer.

Var sak får lämna allt den kan av sken
när spegeldansen tråds på spegelben
och skenet öppnar väg i yurgens sal
mot spegelklyfta och mot spegelbild

 

Vår själ förnöts av drömmar, ständigt gnider
vi dröm mot dröm av brist på verklighet,
och varje ny förkonstling blir en stege
mot nästa drömbesatta lufttomhet.

Hon skriver korten, fem små naglar glänsa
som matta lampor genom salens skymning.
Hon säger: skriv ert namn på denna raden här
där ljuset från min blondhet lyser ner.

 

 

Hon ser på mig med det förakt som skönhet
så lätt kan få när den omkring sig ser
hur folk i paragrafers vridna kryckor
i startområdets trappor kravlar upp och ner.
Mot nödutgången hän mot andra världar
ser hon dem jämt försvinna fler och fler.

Den stora löjligheten i att leva
står då så tydlig för varenda en
som år för år försökt att nå en reva
som släpper in en glimt av hoppets sken
i denna hall där nummeremigranter
far upp var gång de hör
en rymdrakets siren.

 

 

Mitt första möte med Doris lyser
med ljus som kan försköna själva ljuset.
Men låt mig enkelt säga att mitt första
och lika enkla möte med min Doris
nu är en bild som var och en kan se
framför sig varje dag i alla hallar
som slussar flyktingar till startområdet
för nödutfärderna till tundreklotet

O, kunde vi nå åter till vår bas,



#230
13 juni, 2007, 23:11
Filed under: sex

Sorry, hjärnan smälte i hettan och stelnade sedan helt fel (notera den förbluffande likheten med historien om den felläkta brutna tån). 
Ibland tror jag att jag ska kunna ge en riktigare bild av mig själv genom det jag skriver; det är en våt egoistisk dröm. Men sedan slår det mig att det enbart kan bli precis tvärtom. Därför att jag inte vet vem jag vänder mig till, eller vem som till syvende och sist kommer att läsa. Är en variabel: jag har alltid varit ombytlig. Förr såg jag det som ett drag av falskhet hos mig själv, idag har jag en mycket mindre romantisk bild av vad det innebär att vara ”sig själv”. Ändå lurar den där naiva drömmen om att det går att skriva den perfekta texten, den som både sammanfattar och fördjupar, den som är jag.
Förmodligen är det detta som får mig att skriva här överhuvudtaget. Men det projektet är naturligtvis ödesbestämt att haverera. Som det är nu känns det som att varje inlägg är ett trycka på play och trycka på stop. Mekanik. Vem vänder jag mig till? Jag kan inte tro att det går att skriva två, tre, fyra, fem, sex inlägg i veckan utan att vända sig till någon. I en dagbok vänder man sig till sig själv, i en blogg kan man inte göra den inskränkningen, även om jag själv med stor sannolikhet är min mest envetne läsare. Det är alltid någon annan där. Någon som liksom bara tycks ha poffat upp ur ett rökmoln, som inte verkar kräva någon förklaring, fast att denna säkert går att bestämma både etymologiskt, genealogiskt, blajblajologiskt osv… Kan inte bestämma mig för dess värde, till viss del slätar den där någon ut mig, frambringar något slags pseudo-förtrolighet mellan mig och den/det/henne/honon/dem: för när jag som allra mest vill skriva låter jag bli. Och det som jag allra helst vill skriva låter jag bli. Jag sanerar medvetet mig själv på det sentimentala och patetiska. Det sentimentala och patetiska är fult. Sådant får man skriva om på Fyllebloggen.
Fyllebloggen liksom. Där får intersubjektiviteten ett ansikte – som den dessutom tillåts tappa. Under anonymitetens beskydd försvinner kravet på det egna som annars alltid måste försvaras. Alla dessa patetiska och desperata människor som blir till en enda full, kåt och bitter röst. Me loves. Allt det där är nära förknippat med hängivenhet. Och den hängivenheten är inte vacker den heller. Min fascination inför excentriker härrör ur just detta – de erbjuder den mest radikala av livsföringar; brottet med det måttfulla, med meridianen. Vulgära människor, de som jämt är för mycket, excesser – me loves. En gudlös fucking Teresa d’Àvila är min egentliga celebrity-look-alike. Hjärtat genomborrat av den gudomliga kärlekens låga, och sen vare kört: dånade på studs i orgasmisk extas. Självfallet oskadliggjord genom att helgonförklaras och bankas platt till en fresk i någon italiensk basilika. Merde, merde, ge mig passion, inte likgiltighet. *dramatisk gest*
Teresa d’Àvila och Fyllebloggen. Likheterna är större än man anar.

En småvild utsvävning ur ”Å ena sidan”. ”Å andra sidan” kommer här: 
Å andra sidan verkar det som att allla mina texter är skrivna i ett knarkrus. Det är de inte. Men kanske tyder det på att detta är en fristad där jag till och med kan helgonförklara mig själv (det var det säkert ingen som märkte) och komma undan med det (ROLIGT); att den tilltalade under alla omständigheter är ett ideal-du, kanske bara att jag automatiskt blir ett ideal-jag (jag är ju en variabel). 
Finns det någon som verkligen tar in alla dumheter jag skriver är det kanske det perfekta duet. Finns ”du”? Ska vi knulla?



#229
11 juni, 2007, 20:13
Filed under: oro

Nu finns det ju ingenting kvar att skriva om.



#228
2 juni, 2007, 12:21
Filed under: mjau

 

”Granny Feng’s tom cat has sprouted two hairy 4ins long wings, reports the Huashang News.
‘At first, they were just two bumps, but they started to grow quickly, and after a month there were two wings,’ she said.
Feng, of Xianyang city, Shaanxi province, says the wings, which contain bones, make her pet look like a ‘cat angel’.
Her explanation is that the cat sprouted the wings after being sexually harassed.
‘A month ago, many female cats in heat came to harass him, and then the wings started to grow,’ she said.
However, experts say the phenomenon is more likely down to a gene mutation, and say it shouldn’t prevent the cat living a normal life.”

[Källla]