jag skrattar inte åt mig, jag skrattar med mig


#226
30 maj, 2007, 22:08
Filed under: Kulturen, tiden

Jag och hundra skrynkliga män (som vanligt) på föreläsning på ABF. Och ofta lät det ungefär som om de buktalades av den där Kulturen 2.0 som jag ju nyss dissade. ”Den som är beläst borde väl rimligtvis kunna uttala sig med större säkerhet om vad som utgör bra litteratur, än den som inte är det.” Eller: ”En 75-åring borde väl rimligtvis ha tillräckligt mycket större erfarenhet än en 20-åring för att hellre, och med större tillförlitlighet, kunna formulera kulturpolitiska visioner.” (Citat ABF:s 75:åriga styrelseordförande…) 
Först trodde jag att större delen av publiken satt och nickade instämmande till precis allt vad de två vid podiet sa. Sedan förstod jag att de inte alls nickade, utan hade parkinson, och fick dåligt samvete över att jag tyckte att detta var roligt.
Det är verkligen jobbigt med folk som gör upplevelsen av verkligheten till en funktion av tiden. Enbart. ”Jaså? Så du har upplevt 80-, 90- och 00-talet? Jamen serru, jag har upplevt alla dessa, PLUS 30-, 40-, 50-, 60- och 70-talet!”
No offense, levnadsvisdom i all ära, men kanske följer inte denna levnadsvisdom ett linjärt förlopp, och kanske blir det problematiskt att jämföra en 20-åring på 50-talet mot en dito femtio år senare, eller att jämföra en 75-årings varseblivning av 00-talet med en 25-årings. Man behöver förresten inte göra det till enbart en fråga om varseblivning. Det här är en jädrans åldersrasism som jag blir argare och argare på.
Och angående litteraturfrågan orkar inte ens min missbildade tå yttra en suck. 
I övrigt finns det verkligen mycket i mossigheten på ABF som jag gillar. Kanske är det, när allt kommer kring, mer gubbe än tant jag är. Eller så är det bara en form av exotism (man ser ju aldrig de riktigt gamla gubbarna på stan). När man ogillar det som sägs kan man i varje fall roa sig med att studera klädstilar: perfektion! Som herrn snett framför mig – plommonlila skor, syrénfärgade byxor och violetta leverfläckar. Dessutom frenetiskt antecknande i ett rosa postit-block. Man ba Shakespeare hallååå, all the world’s a stage liksom.



#225
29 maj, 2007, 14:19
Filed under: kroppen, sensmoralen

För två månader sedan bröt jag tydligen tån. ”Varför kom du inte hit tidigare?” frågade läkaren och suckade. ”Nu har den läkt ihop fel.”



#224
27 maj, 2007, 19:12
Filed under: brandtal, Kulturen

Ameh UGGAH UGGAH! Har läst igenom moderaternas kulturpolitiska manifest Kulturen 2.0 ett par gånger nu, och känner frustrationen växa. Kanske inte längre en högaktuell skrift, men så har jag aldrig gjort några anspråk på att vara högaktuell här. Debatten har hitintills dessutom i huvudsak rört sig kring biblioteken, och vad som tydligast slår mig är inte de konkreta förslag man ger (de är trots allt få), utan den argumentation som man vill underbygga dessa med. En argumentation som är så schizofren att man får hoppas att de med den slår undan benen på sig själva.
Exempel: Man ba tjo till att betona vikten av att värna om ”modernitetens ifrågasättande av etablerade strukturer och sanningar”. En mening som ter sig minst sagt tveksam som prolog till följande stycke: 

Kulturbegreppet är mångtydigt, från de sköna konsterna till subkulturer. Till de senare hör minoritetsyttringar och livsstilar som inte alltid av en majoritet upplevs som positiva; kulturen kan också ha en destruktiv sida och nyttjas av extrema politiska krafter/sekter (typ drogromantik, Vit makt-musik, satansdyrkan eller dödskult).
Vad som är livskraftigt över tid i kulturskapandet avgörs i samspelet mellan de fria utövarna och dem [sic!] som tar del av upplevelserna. Det är ingen tillfällighet att antikens dramer och Shakespeares verk fortfarande används för att skildra vår tid; god kultur är av bestående värde.

För det första – ursäkta om debattnivån blir låg här, men den som i en offentlig idéskrift inte kan använda sina personliga pronomen på ett korrekt vis ska inte tala om för mig vad som är bra eller dålig kultur. (Men sammanblandningen av subjekt och objekt kanske är en del av deras modärna ifrågasättande av etablerade struktuuurer, höhö?) 
För det andra kan man redan här skönja en av de motsättningar som tillsynes omedvetet artikuleras: Å ena sidan presenteras kultur som ett kritiskt redskap, ett ifrågasättande av makt, som någonting i rörelse, tankar och utveckling – det vill säga allt det som är bra med kulturen, och är det som ska värnas. Dessvärre också det budskap som faller platt när man i nästa mening, och skriften igenom, använder sig av ord som ”god kultur”, ”god samtidskonst”, ”de sköna konsterna”, ”kvalitet”, osv.
Herregud, en sådan hårresande blåögd syn (härlig metaforkrock, ey?) man har på historien och de uteslutningsmekanismer som där verkat för att just Shakespeare och de antika dramerna skall utgöra normen för god kultur. Jag älskar Shakespeare, men det är knappast någon slump att hans verk har överlevt i århundraden, och jag tror inte, likt moderaterna och andra värdekonservativa dårar, att vi enbart har denne skalds radbrytartalang att tacka för denna position. En starkt bidragande faktor kunde väl, förslagsvis, vara den universella kanon som de själva – i ”det klassiska bildningsidealets” namn (s. 5) – är så ivriga att distribuera till pöbeln; så hopplöst subkulturellt förlorad i drogromantik, Vit makt-musik, satansdyrkan och dödskult! Att överhuvudtaget behöva gå i opposition mot något sådant, jag tror jag tar mitt pentagram och kör in i hjärnan.
Parallellt med denna normativa kultursyn, och framställningen av ”god” och ”allmängiltig” konst som det samhälleligt eftersträvansvärda, ses de nyliberala tongångarna: slopandet av antikommers-punkten i 1996 års kulturpolitiska målbeskrivning, privatiseringar – eller ”avknoppningar” som den tjusiga omskrivningen lyder – sponsring, större makt åt den ekonomiska sektorn, kulturen som konkurrensmedel för regional tillväxt. ALLTSÅ, för att spetsa till det något, ett slags inbjudan till just den ”skräpkultur” som man polemiserar finkulturen mot. För skräpkulturen kan väl inte endast sägas byggas upp av nämnda subkulturella avarter?
Och här blir det verkligen schizo, för samtidigt som man slår fast ”konservatismens syn på behovet av kvalitetsinstitutioner” gör man gällande att staten inte ska ”diktera kulturens innehåll”. Dessutom ska inte offentliga medel inriktas på ”hobbyverksamhet för vuxna”, ety ”det kan inte vara allas skyldighet att betala för andras fritidsintressen”. Helt plötsligt blir Kulturen en sockrig garnityr, lite fin bling-bling sådär (iofs är det kanske på detta område som de största likheterna mellan de båda positionerna hittas..).
Nå, det vore väl naivt att tro att röda kulturprogram är befriade från floskler och motsägelser. Debatten kring vad kulturpolitiken skall omfatta finns även hos vänstern. Men de grundsatser som driver fram denna i Kulturen 2.0 stinker unket, och sprickan mellan värdekonservativt och nyliberalt blir så svår att överbrygga att man helt enkelt försöker trolla bort den: 

Den kvalitativa högkulturen riskerar att drunkna i ett brus av lättsmält underhållning och måste därför särskilt värnas. Med öppna marknader och teknologispridning ökar tillgängligheten till sådana kulturupplevelser som tidigare var förbehållna en överklass.

Bortsett från den i det här sammanhanget löjliga klassretoriken, så utgörs den första satsen av ett värdekonservativt statement, medan den andra (lösningen på problemet) snarast är nyliberal: kulturarvet skall säkras med hjälp av den öppna marknaden. Jag tycker att det är lustigt.
Ett annat exempel där man desperat försöker sammanlänka den ekonomiskt (av-)reglerade kulturen med finkulturen är i den smått fascistoida meningen ”bredd föder elit” (!).
I slutändan drunknar allt detta ideologiska spret i ett all-inclusive-paket: kvalitet, mångfald, bredd, frihet, demokrati, smak, elit – man langar in allt, alla perspektiv, kulturbegrepp, motsägelsefullt laddade ord, på en och samma gång – för att gardera sig mot invändningar? Skum taktik, för jag invänder mot allt. Hur förenar man dessa motsättningar i praktiken, och vilken nytta utgör ett program som detta om vad som helst kan läsas in? Det blir en rundgång som heter duga, där ett argument håller inom ett stycke, för att sedan bytas ut mot ett annat, rakt motsatt, i nästa. Alternativt: samma argument tillåts stödja två med varandra oförenliga idéer. Den som trots allt väljer pest framför kolera får sannerligen pilla med pincetten.



#223
26 maj, 2007, 1:55
Filed under: Uncategorized

(TUPPENJA)



#222
26 maj, 2007, 1:35
Filed under: repris

Vem vill ha säger tuppenja



#221
21 maj, 2007, 0:39
Filed under: djur

Råttan i S kök.  Hon (det vill säga S) ringde och bönade att hennes hjältemodiga syster skulle befria henne och alfahanne J från förortskloakernas förbannelse. Och eftersom alla triumfer över alfahanne J (som stod på soffryggen och skrek i falsett när jag kom) skimrar som en regnbåge i mitt mörka hjärta, hoppsade jag glatt mot slagfältet. 
Så sant som jag heter Kollontaj, medelst sopskyffel, blomspruta och vattenkanna tog det mig två timmar. Saker råttan fick höra under tiden var bland annat jävla människa och kiss kiss kiss… (Apropå vetenskaplig exakthet.)



#220
20 maj, 2007, 3:21
Filed under: adel präster borgare bönder, hövisk amour

Jag blir så glad varje gång ”fel” människor kliver av vid Mälarhöjden. Typ: dom jätteturkosa.