jag skrattar inte åt mig, jag skrattar med mig


#124
30 januari, 2007, 23:53
Filed under: vardagslyx

idag fick jag årets första födelsedagsgrattis. rätt datum, men tre månader för tidigt. annars brukar det väl vara månaden man kommer ihåg, inte tvärtom.
jag tyckte hur som helst att det var väldigt trevligt, kände mig ihågkommen och köpte ett födelsedagswienerbröd som jag åt under ritualiska former. jag är ganska bra på vardagslyx; att sätta guldkant på avgränsade delar av dagen. (ja, avgränsade.)

jag köpte även en fin inglasad blyertsteckning av einstein, som jag ska ställa under liberace i min excentrikersamling på toaletten. samt en etsning av orkanen på s:t thomas i westindien den 29 oktober 1867. den skall jag sätta i närheten av vulkanbilden i min samling av visualiserade känslor, även den på toaletten.

(jag hade verkligen tänkt åka till skolan; jag satt i upplands väsby och väntade och väntade, men det kom ju aldrig några tåg.) 



#123
30 januari, 2007, 1:32
Filed under: bono, hövisk amour

världens samlade bibliotekariers alldeles egna sexsymbol” kallar svd jarvis cocker idag. och det är ju så sant som det är sagt. 
dock kunde jag inte låta bli att irritera mig på basisten, som flinande tuggade tuggummi konserten igenom, på ett sånt där åttitalstuffing-sätt. hallå, man får inte göra så. om man inte är typ bono, och i gengäld skänker pengar till aidsforskningen.



#122: ”‘ska vi klämma en bulle?’ – ‘ta en taxi, menar du?'”
28 januari, 2007, 23:35
Filed under: tidsreglering

morsning,
på loppis å krischade slangbibel från sjuttitalet. luktade stövelpommac, men var världens flin visaresej, typ bättre än påvens special (trots att en annan var lite i stöten).
å på vägen hem tog man på sej björnfittan med hög svansföring (dissa sossesnöret för spenaten). måste tänka på stativet – en annan har ju norrsken i bollen vetja. e ju inte felvaggad liksom. e ju inte raspig i roten, råskalad under pirkan, slirig i tomaten, tiltad i pallet, torvig i kålroten, vissen i plymen.
som vissa andra.
nä, inget damm på hattparkeringen här inte. ingen kokos i tomaten, slask i melonen, smolk på hypofysen. inget vaj på toppventilen, om du hajar.
äh beng, finns inget spackel till daggmasken, måste älga till maggan. man e väl gourmand! lika bra å köpa drulleförsäkring när man ändå e igång. kanske får en annan pimpla i lårviken ikväll – även en hjärnknutte som undertecknad kan behöva sig en biff.
blodig.



#121
28 januari, 2007, 3:35
Filed under: fantastiskt och skitstort, förorten

kanske är det bara för att jag är full konstvetare som jag tycker att det är så fabulöst roligt med detta, men jag måste skynda mig att skriva ner det medan jag minns. tydligen är det någon konstnärsgrupp som har fått kulturstöd för att bygga upp hagia sophia i skäris, närmare bestämt i vårberg. och tydligen räckte inte kulturstödet (duh) och de fick nöja sig med en projektion. och där kunde historien ha slutat om jag inte hade googlat fram att det blev ytterligare en revidering av ursprungstanken, och att det istället för hagia sophia blev vårby kyrka som fick inta blickpunkten:

”Hagia Sofia används som partitur till en tonsättning av huskroppen. Byggnadens arkitektur uppförs på så sätt musikaliskt av fyra flöjtister på ney-flöjter. De åskådliggör med musiken byggnadens arkitektur och tänks utplacerade enligt byggnadens grundritning. Åskådaren/lyssnaren skapar genom sin inlevelse ett virtuellt Hagia Sofia i Vårby.” [källa]

ah, hagia sophia. är mig lika kär som kolonnordningarna och contrapposton. man skulle kunna tycka att detta drag är lika vidrigt som [den ack så välmenande] svennementaliteten gestaltad i tensta bomässa, men vinet går mig åt huvudet, och jag har väldigt väldigt roligt här borta i skärholmen. hej!



#120
26 januari, 2007, 1:18
Filed under: tomattricket

hur kan det göra så stor skillnad om en människa är här, eller om en människa inte är här. det borde räcka med tomattricket man fick lära sig av tidningen frida i mellanstadiet: tag en tomat och skär den itu. stoppa tungan i tomaten och veva runt.
det känns precis som att hångla.



#119
25 januari, 2007, 23:04
Filed under: förgänglighet

nedslag i konsthistorien no 1: vanitasmotivet

memento mori

”Vanitas, eller fåfänglighet, är namnet på den konstgenre som hade sin höjdpunkt i Europa under 1600-talet, en tid av ständiga krig och pestepidemier. Vanitas varnade för övertron på de materiella värdena och påminde om livets förgänglighet och dödens ofrånkomlighet, inte sällan med religiösa anspelningar på ett bättre liv efter detta.” [källa]

åh gode gud, jag uthärdar helvetets nionde krets om du ger mig en helautomatisk espressomaskin.



#118
25 januari, 2007, 19:55
Filed under: m.m.

brott och straff: men helt allvarligt, dostojevskij. det där hade du väl kunnat klara av på en femtedel?

det verkar som att jag är mer den analytiska läsaren än den verklighetsflyende. jag vill ha kärnfulla meningar och tjong-i-huvudet-uppenbarelser, inte parallellvärldar.
vilket är underligt, eftersom jag på alla andra områden är specialist på verklighetsflykt. (eller så är det just därför som jag anser att jag inte behöver läsa mig till det.)
men anteckningar från källarhålet till exempel. där fick du till det, daddy-o.

mycket roligt: min syster åker till new york på söndag för att göra sin praktik, där det är tänkt att hon ska bo hos vår faster. men nu har hon (faster) fixat så att hon (syster) under åtminstone en vecka ska bo hos paul giamatti (star), medan han är bortrest. på villkor att hon passar hans katt (katt). HALLÅ EN HOLLYWOODKÄNDIS.
jag är road. det finns verkligen ingen som värderar lyx så högt som min syster. hoppas hon får tjänare och privatchaffis med. det skulle hon uppskatta. 

tar inte det här priset i patologisering förresten? ”hur kan jag som högerhänt förälder hjälpa mitt [vänsterhänta?/sinnesslöa?] barn att lära sig vardagliga handlingar som att knyta skorna?”
jag förstår inte affärsidén. inte ens jag som vänsterhänt klarar ju av att använda verktyg för vänsterhänta. har ångestminnen från dagis, då fröknarna tvingade på mig de där saxarna så fort det blev pysselstund. jag svär att det var därför allt jag tog mig an blev så konstigt.