Inspirerad av T, här har ni lite pausmusik så länge (”let’s all meet up in the year ????”):

RUMMET

Ett bra grupparbetsrum bör ha en speciell atmosfär. Det duger inte med vilken miljö som helst.
Arbetsrum är inte bra, inte heller kök eller hall och absolut inte sovrum. Badrum är tänkbart endast i några specialfall av samlag under vatten.
Vardagsrum är acceptabelt, gillestuga förträffligt. Men idealet är biblioteket.
Till och med den mest oerfarne eller okänslige grips av en sällsam upphetsning, när han träder in i ett bibliotek. Hans lem styvnar, tungan känns torr och sträv, och han grips av en lätt yrsel. Hos kvinnan blir skötet fuktigt, andhämtningen blir märkbart snabbare, en viss aggressivitet gör sig märkbar.
Redan de offentliga biblioteken har i längden en upphetsande inverkan; de pensionsmässiga ungmör, som tjänstgör som funktionärer på dess institutioner, präglas av en dåsig kättja, som gör ett bisarrt intryck i den påtvungna stillheten och tystnaden. Man vet ännu inte varför just bibliotek har denna effekt, men vissa rön talar för att det rör sig om en fysisk snarare än en psykisk påverkan. I Die sexualpatologischen Probleme des Durchschnittsalters [s. 68 ff] ger Herbert Balmer ett flertal exempel på sådan betingning och drar för sin del slutsatsen, att det är bibliotekets speciella lukt som påverkar individerna i eggande riktning. Det är onödigt att här gå in på hans bevis för riktigheten av denna hypotes. Låt oss endast med Balmer konstatera att icke ens tio välmalda noshörningshorn torde uppväga doften av en inkunabel!

(Åslund, Ragnar: Ju fler vi är tillsammans. Modärn lekbok i erotik (1966) s. 11f)

Har drabbats av känslan av att allt snart kommer att vara för sent. Om jag varit gubbe hade jag varit en sådan som kammar håret över flinten:
Kommer sitta där bakom quinoasalladen och lyssna på showpiano.
Kommer vara mycket ensam.

En hobby jag har är att stalka kultureliten. Och nu råkar jag veta att den ska träffas tjufjärde september på Forum:

DERRIDAS APOTEK

Jacques Derrida FILOSOFENS FÖRESTÄLLNING
måndag 24 september 2007 kl. 19.30

reflektion
Horace Engdahl, Jan Stolpe

recitation
Magnus Roosmann

ur ensemblen
Anna Lindal - violin
Love Derwinger – piano
Chrichan Larson – violoncell

musik
Bernd Aloïs Zimmermann
Présence för violin, violoncell och piano (1961)
Pierre Boulez
Dérive première version pour six instruments (1984)
Luciano Berio
Sequenza för violin (1976)

koreografiskt moment
Margaretha Åsberg

Konstnärlig ledare Jean Claude Arnault

Biljetter: 180 kr medlem HT-07 | 240 kr icke medlem
OBS! boka i tid, MYCKET POPULÄRT PROGRAM

Fatta Horace, Jean Claude OCH Derrida! I’m in love with distanslöshet, någon måste måste måste följa med mig på Derridas apotek! Pleeazee..? Tvåhundrafyrti spänn, nada i relation till det kulturella kapitalet. Alla kommer vara där! Dessutom tjänar man in det på minskade matkostnader om man späker sig helgen innan, man måste vara utmärglad och hallucinera när man går på Forum.
Jag blir kåt nu. OSA snarast! (OBS, MYCKET POPULÄRT PROGRAM!)

PS. Asså, seriös förfrågan. DS.

PS2. Shit pommes, Jean Claude finns på facebook! Pojkfröken, if you read this, anse dig utmanad, fatta jag ska skicka friendrequest. DS2.

och likt en fågel Fenix ur askan flaxar jag in i elden. ”…kausala samband, typ fjärilseffekten och sånt – man brukar säga att en humlas vingslag i Puerto Rico kan skapa en orkan i Tokyo.” 
…sa U på vår inledande teoriföreläsning. ”Fröken, fröken,” ville jag hojta, ”vad är meningen med bildspråk om man inte är konsekvent?”
Nå, ville jag inte alls. Tyckte det var fint. Väckte hopp om att vissa representanter för institutionen inte är så värst bibliotekarienoga, och då har jag kanske snart min kaos-uppsats ändå.
Jomen annars då, världen i 3D, överrumplar, farliga fjärilar, luktar och låter. Anar idévärlden bland glansiga sidor av National Geographic, tystnad, planhet och blänk, Mattias Klum öga mot öga med resta giftormar. Mattias Klum som pythia; åh, min fascination inför naturfotografer är så stor (inför allt som är beiget och sponsrat av GAP iofs). Tänkasej. Har gjort en Mattias Klum-installation nu. Ska skriva Mattias Klum-hetero-slash: Mattias Klum/Lady Savannah (Lady Savannah = kåt vålnad från Harlequins översättartest, hon har blitt permanent statist i mitt huvud). Fatta Ebba Witt skulle vilja rita begärstriangeln, skriva skriva.. Mattias Klum dränkt i hektoplasma vid Himalayas fot. Makro-zoom. Lyckas jag bli stämd av National Geographic på kuppen är det 0-1 till miljörörelsen skyll er själva. (Kändes logiskt när jag skrev det.)
Asså dessa dagar på sexualupplysningsbyrån (jag skyller alla mina utvikningar om zombiesex på sexualupplysningsbyrån). Hur ska det gå när jag slängs ut i den riktiga världen, tänk er mig på ett folkbibliotek! Dom ba: “Jag skulle vilja ha en bok om makramé.” Jag ba: *himla med ögonen*

Mattias Klum/Lady Savannah.                     

På söndag hämtar jag min bäbis, min hårddisk. Brieosten bortplockad — fem månader tog det, men nu nu nu. Med friska höstvindar kom belöningen för konstruktivt leverne, karaktärsbyggande aktiviteter, hjärnjymping, späkning och romerska ringar  

Jag tror att den här bloggen just dog.

”Man skulle styra jaguppfattningen så att astronauter på jorden upplever att de är exempelvis på månen. Det skulle bli mycket billigare.”

Första tanken är att taket är för lågt. Taket måste antingen målas eller klyvas.
Inga sprickor i väggen, inga bubblor i golvet, släta trottoarer, akvarellfärger. 
Det luktar avlopp i min lägenhet. Drar upp persiennerna och tar av mig kläderna, ingen kommer ändå att titta in.
Jag är glad över att vara hemma. Skönt att slippa svälja hundra procents luftfuktighet med varje andetag och skönt att slippa heja på varenda människa som passerar på gatan.
Men jag tycker mycket om den där märkliga staden. Av alla heterosexuella maktmanifestationer är skyskrapan den bästa. Och om New York är förälskat i sig självt är det en förmätenhet man gärna står ut med.
Det bästa med resan var James, en person jag aldrig fick träffa men höra ett tiotal telefonsvararmeddelanden från – alla lät berusade och var på någon bisarr variant av svenska som jag tippar att han lärt sig framför typ Titanic.
James: en avdankad såpaskådis av Days of Our Lives-rang som nuförtin försörjer sig som reklamröst. Han tycker mycket om släta trottoarer och akvarellfärger och följdriktigt är hans stora besatthet Sverige och svenskar. Utan att överhuvudtaget ha några personliga band hit (han har aldrig varit här) har han fått för sig att Sverige är det nya Hellas och mänsklighetens ståtligaste civilisation. Han har, utöver att lära sig ”svenska”, lyckats nästla sig in i Amerika-filialen av Hästens sängar, samt börjat stalka min faster som numera drar sig för att svara när hon ser hans nummer.
”Häj, dät herr vor Jam-äss,” börjar alla hans meddelanden. ”Jam-äss” är James svenska namn, det är liksom lite Dansar-med-vargar över honom. När Ingmar Bergman dog lämnade han tre berusade och vördnadsfulla meddelanden på rad. I de två första skälvde han av sorg: ”Hä-äj, dät herr vor Jam-äss. Jeg err so lä-ädsun. So lädsssun-un.” Men det var först i det tredje som han nämnde att det var Ingmar han syftade på, ”men ni seckert ju furrstarr, det furrstarr jeg.”
Åh, Jam-äss. Varje gång jag frågade om vi skulle träffa honom snart började faster skruva på sig och byta ämne. 
I Chinatown köpte jag en kartong lyckokakor och åt i tillfällig avsky för altruismen upp alla själv. Det var en ganska obehaglig upplevelse, men slug. För nu är mina lyckonummer 34, 13, 4, 17, 9, 30, 5, 10, 15, 22, 36, 40, 44, 6, 18, 4, 33, 2, 20, 34, 27, 44, 29, 5, 34, 25, 14, 4, 28, 6, 7, 9, 15, 25, 36, 41, 34, 11, 7, 28, 38, 9, 20, 34, 12, 7, 38, 2, 40, 23, 14, 8, 37, 6, 17, 5, 33, 28, 19, 2, 8, 17, 2, 38, 9, 4, 2, 34, 17, 28, 39, 4, 22, 27, 41, 38, 5, 16, 32, 12, 4, 27, 49 och 14.
Men jaja åsså vidare åsså vidare åsså vidare åsså vidare.
Min så kallade iinre resa (hähä) blev väl hur som helst snarare en cirkelgång än en linear progression. En inre piruett, skulle man kanske kunna kalla den (om man är mycket mycket välvillig).
Nåväl. Ur led var tiden, ve att jag vred den rätt igen.

Imorgon ska jag träffa faster klockan tre framför tidningskiosken vid 7th avenue, west 32nd street.  

Hej på ett tag,

 —————-

Uppdatering 01:21 (i odräglighetens namn)

Alltså hörni. Kaosteori! Här petar man runt lite semesterlojt efter tänkbara uppslag till kommande uppsatser, drar i lite trådar, och plötsligt faller hela kosmos ned över en. Varför har ingen berättat för mig om denna vetenskapliga skatt, där oordning och ordning växer ur varandra likt siamesiska tvillingar – irreversibla processer, inget står stilla, allt är på väg och är oförutsägbart och icke-linjärt, men inte irrationellt utan snarare en klick matematisk överraskning. Postmodernism goes nature science liksom.
Hör här de kaosteoretiska koncepten: entropi, geometri, gränsöverskridande, kroppsvävnad, kustremsor, mandelbrotsmängder och… blomkål? Kaosteori är vad min farmor hade på klänningen på sextiotalet. Ormbunksmönstrade fraktaler och fjärilseffekter. Nu som vetenskap. Man skulle rent hypotetiskt kunna förvandla varje människa till en matematisk formel. Fullständigt kaotisk, givetvis, och vars visuella simulering skulle vara misstänkt lik ett Rorschachtest. 
Får mig att tänka på en essä ur Ikoner jag läst i samma veva, om en bok av en Rémi Sussan. Där framträder informationsteknologins nyckelgestalter som galna excentriker, lsd-pundare, satanister, bergsbestigande hippies och konstnärsbohemer som föröker lära delfiner att tala. Apropå uppblötta naturvetenskaper då.
Mm, kaos. I en bättre värld vore detta ett utsökt ämne för en magisteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap: Vårbybibblan och Vintergatan, mikrokosmos och makrokosmos. Så jävla relevant.
Men det är här som det stora vemodet rullar in. Typ.

Jag tror att jag har sprungit tio mil de senaste dygnen. Jag är utmattad, och därmed närmre lycka än innan. Det var väl bra.
Och ännu lite mindre dåligt blev det när jag skulle slå upp ett engelskt ord och fastnade med blicken på ”bowery” – namnet på gatan som jag och S inom en snar framtid styr kosan till dådå, ett välbehövligt avbrott från elände och armod i snuskträsket Stockholm.
I Norstedts stora engelsk-svenska ordbok står det:

1 bowery s amer. slumkvarter; the B~ gata och område i New York, uppehållsort för de hemlösa och utblottade
2 bowery adj skuggrik, skuggig

Stämmer nog rätt bra, min faster bor ju liksom i en gammal bordell! (Ja, ”gammal” som i ”före detta” dådå, även om hon råkar vara… ähum… ”massageterapeut”.) Jag förstår inte att jag inte tidigare har ifrågasatt benämningen ”industribadkar” för hennes sexmannabadkar (!), jag har liksom tagit det för helt naturligt att hårt slitande arbetare i den gamla industrin på sjätte våningen i hennes tjugotalshus blev smutsiga och behövde bada i stora badkar under arbetstid, det låter ju jättelogiskt, det lät jättelogiskt innan jag för några månader sedan ansågs tillräckligt gammal för att få ta del av den sanna historien.
Lägg sedan till sexmannabadkaret röda och blå spotlights i taket, tegelvägg och boudoirspegel med sådana där små dimmade glödlampor runtomkring. Bonus:

- Ibland när man pratar med faster på telefon hör man pistolskott i bakgrunden.

- Min fasters närmsta granne är ett ungkarlshotell.

- Ytterdörren är bred som en och en halv vanlig dörr, silversprayad och låses med en stor BJÄLKE.

- Hissen är så gammal att man måste hålla knappen intryckt ända tills man vill att den ska stanna. Om någon trycker upp/ned hissen samtidigt som man är i den, skakar den så kraftigt att man ramlar. Stannar man för tidigt får man typ klättra upp.

- Efter att jag var där förra gången för länge sedan sa min faster på telefon: ”Varför saaa du inte att Nick Cave är din husgud, han hänger ju på baren här nere hela tiiden!”

Mm, Bowery är det nya Chelsea Hotel. (Och I am running for the money and the flesh.)