jag skrattar inte åt mig, jag skrattar med mig

Alltså hörni. Kaosteori! Här petar man runt lite semesterlojt efter tänkbara uppslag till kommande uppsatser, drar i lite trådar, och plötsligt faller hela kosmos ned över en. Varför har ingen berättat för mig om denna vetenskapliga skatt, där oordning och ordning växer ur varandra likt siamesiska tvillingar – irreversibla processer, inget står stilla, allt är på väg och är oförutsägbart och icke-linjärt, men inte irrationellt utan snarare en klick matematisk överraskning. Postmodernism goes nature science liksom.
Hör här de kaosteoretiska koncepten: entropi, geometri, gränsöverskridande, kroppsvävnad, kustremsor, mandelbrotsmängder och… blomkål? Kaosteori är vad min farmor hade på klänningen på sextiotalet. Ormbunksmönstrade fraktaler och fjärilseffekter. Nu som vetenskap. Man skulle rent hypotetiskt kunna förvandla varje människa till en matematisk formel. Fullständigt kaotisk, givetvis, och vars visuella simulering skulle vara misstänkt lik ett Rorschachtest. 
Får mig att tänka på en essä ur Ikoner jag läst i samma veva, om en bok av en Rémi Sussan. Där framträder informationsteknologins nyckelgestalter som galna excentriker, lsd-pundare, satanister, bergsbestigande hippies och konstnärsbohemer som föröker lära delfiner att tala. Apropå uppblötta naturvetenskaper då.
Mm, kaos. I en bättre värld vore detta ett utsökt ämne för en magisteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap: Vårbybibblan och Vintergatan, mikrokosmos och makrokosmos. Så jävla relevant.
Men det är här som det stora vemodet rullar in. Typ.