Sparat under: adel präster borgare bönder
KALLA FAKTA:
tummetott och slickepott får vara med i ordlistan,
men inte långeman, gullebrand och lilla vickevire.
Sparat under: vårskriket
för mig är det viktigt med ett mångfaldsperspektiv på mat, och i mitt kylskåp har varje bäst före-datum sin givna plats:
Sparat under: skärholmen
och några barn har haft skrivarverkstad på bibblan. här är ”Skärholmen Love” (författare okänd):
mina egna berättelser hade namn som ”Lite socker kan man väl få äta?!” och ”Glöm inte hjälmen!”
jag förstår inte att jag inte blev mer mobbad än jag blev. (från lillgammal till tant.)
Sparat under: Projekt
i argumentationen mot parafilibegreppet är väl ballongfetischisterna inte direkt mitt trumfkort.
för några dagar sedan nämnde jag i ett samtal att jag skulle ta livet av mig om mitt bokprojekt blev virussmittat och försvann. och det var inte en grov överdrift.
nu lever jag fortfarande, men jag önskar väl att jag hade kommit ihåg ”peppar peppar, ta i trä”-ramsan, då hade jag kanske sluppit våndan när detta skräckscenario bara några dagar senare faktiskt besannades.
alltså, när jag skulle öppna boken.rtf (det gäller att ha ambitioner, right?) var den totalt nedlusad med skit, och word vägrade att tillmötesgå på något sätt, inte ens när jag gav programmet min tillåtelse att allvarligt skada hela datorn i utbyte mot att boken.rtf skulle öppnas ville den. och tro mig, jag skulle förstöra allt som krävdes bara jag fick fram mina texter. även om de trettio sidor jag lade fram på skönlitterär gestaltning i våras finns sparade på andra ställen, fanns i detta dokument ytterligare fyrtio sidor med utkast, idéer, en del färdigt, lösryckta meningar och stycken etc.. i bearbetad version skulle det dock omfatta säkert fyra gånger så mycket, så i princip kan man säga att upp emot tvåhundra sidors arbete och tankar var borta, tjoff! det fanns visst fog för desperation.
letade fram senaste backup-cdn från början av februari, och satte in. och tror ni inte att även denna fil är smittad! min värsta värsta mardröm, uääh uääh uäääh! UÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄH. fucking jävla kukfittanballedator.
lugn och fin, karin, lugn och fin lugn och fin.
och visst, detta utbrott är en del av the postchockaftermath snarare än saklig rekonstruktion. om jag reste med ett plan där alla piloterna plötsligt dött i hjärtattack, skulle jag antagligen vara den som tog hand om spakarna och landade planet, med eller utan flygutbildning. för jag har väl aldrig varit så sansad och metodisk som då, då jag inför hela mitt raserade livsprojekt tvingades till foglig acceptans med ett klick på ”OK”. och min heroiska kyla ledde slutligen till att jag lyckades öppna backupfilen i ett annat program, fast oformaterad och fellayoutad, och jag skrev givetvis ögonblickligen ut hela arbetet, två gånger, för jag vågade inte tro att jag någonsin skulle få fram den igen, och nu är det slut på tilltro till teknikens under, nu är det papyrus och fjäderpenna förihelvete, forever and ever.
lyckades spara om den öppnade backupen på hårdisken och öppna den i word, och då återfick den någorlunda ursprunglig formatering och utseende. men det är som sagt fortfarande en och en halv månader som har försvunnit, och att det bara nästan ser ut som förut har stor betydelse, eftersom jag är helt fabulöst petig med grafisk placering av ord, tomrum etc. och interpunktion ska vi inte snacka om, jag får panik över alla smågrejer jag kan ha ändrat senaste tiden; för varje kommatecken kan jag ägna en hel dag av överväganden.
uuuh, jag börjar få sådana där internetfilosofiska frågeställningar som säkert tidigare väckts främst under PRO:s datakurser i mitten av nittitalet: finns det verkligen djur i datorn? och vad vill de mig?
helt slut efter att ha gått igenom tre års utgivning av danska sadomasochisters intressetidning SMil (okatalogiserat småtryck, signum Å: sexuella parafilier). fyra timmar är tillräckligt för att ungefär allting ska tappa sin tjusning, tro det eller ej.
satt dessutom och irriterade mig över signum Å. klassifikationssystem asså.. på vilket sätt rättfärdigar man användningen av ett uttryck som ”sexuella parafilier” idag? jag kan förstå om fenomen som nekrofili och zoolofili freakstämplas, men sadomasochism, fetichism och transvestism till exempel? och sexuella fantasier for fuck’s sake??
det finns dessutom ett fåtal böcker om homo- och bisexualitet där, som förvisso verkar ha lagts in på typ sjuttitalet och bara är att katalogisera om. men det visar bara på hur skum hela kategorin är. om man inte kan ge dessa ”avvikelser” en egen plats i systemet kan man väl åtminstone döpa om signumet till ”sexuella minoriteter”, eller någonting annat icke-värderande.
tog upp detta med min chef, som bad mig mejla en beskrivning av vilka slags böcker det rörde sig om, samt vad jag hade för förslag till ändringar. så det gjorde jag, och hon var förbluffande tillmötesgående – nu har hon initierat värsta mötet med förbundsordföranden och två terapeuter från kliniken, där vi grundligt skall diskutera parafilibegreppets vara eller icke vara. håhåhå! tristare möten har man väl varit på, om man säger så. i sin jakt på bibliografisk kontroll svingar eder bibliotekarin manteln mot all världens orättvisor - fight the system förihelvete!
ett flyktigt uppsnappat fragment utanför taxi fashion - gud. gud har ett namn, och det är… en arm lyfts och meningen tonar bort när jag rör mig vidare förbi missionskyrkan. två alkisar sitter på bänken vid ingången med varsin burk. de ser glada ut.
jag vet inte vad jag vill säga förutom att det blåste. och sedan var hela den dagen vigd åt introspektion.
förresten köpte jag en bok om kyssar på rean. utöver en illustrerad redogörelse av tomattricket, fanns en del historik. vissa forskare påstår att de första människorna slickade varandra i ansiktet för den salta smakens skull, och att det är detta slickande som är kyssens ursprung. (ibland lyckas även den krassa verkligheten generera sitt smutsrosa skimmer.)
Sparat under: specialeffekter
om det är så – och så är det – att man kan styra människors tankar med hjälp av datorer, då tycker jag faktiskt att det är lite jävla typiskt att man väljer att delge världen detta via utbildningsradion runt elvatiden en söndagskväll, och liksom bara i förbifarten – i en mening – droppa att den amerikanska militären experimenterar lite med programmerade råttor. för det är ju bara vetenskapsintresserade människor som kan tänkas vilja veta något sådant!
hade missat det hela om det inte vore för att jag lät teven stå på i bakgrunden efter veteran-tv var slut. och nu känns det som att det är mitt ansvar att uppmärksamma mänskligheten om detta (det kan väl inte finnas några andra som tittar på ur en söndagsnatt?).
aaw, puckon. jag har nog med mig själv.
