jag skrattar inte åt mig, jag skrattar med mig

ursäkta, det har varit bråda dagar. 

tänkte att det behövdes lite sedelärande exempel här, men sedan kom jag på att det är tråkigt med sedelärande exempel, så jag googlade fram sensmoralerna direkt. de tio första sökträffarna på ”sensmoralen är” alltså:

1. och sensmoralen är – att det kanske inte alls var bordelljud jag hörde, kanske avlade min granne bara fram en frisk och sund kärnfamilj åt sig själv, med tillhörande näringsriktiga måltider.

jag tror bestämt att denna var min egen; det glädjer mig att den förlänat mig en förstaplats.

2. sensmoralen är att du måste själv göra något för att ditt liv skall få mening.

3. sensmoralen är den här; häng på små skit pubar i förorterna!

en favorit.

4. sensmoralen är att det är bara att jobba på med kläderna på!

5. sensmoralen är som ett smörjmedel som glider förbi all cynisk beläggning.

6. sensmoralen är enkel: när ungdomar får veta sanningen om vårt ”simpla ursprung”, förvandlas de till mördare.

7. sensmoralen är kanske just att du inte ska slå dig ner och känna dig säker på första bästa ställe, den kan komma tillbaka och bita dig i rumpan lite senare.

jag undrar vad eller vem ”den” är. men den får gärna.

8. sensmoralen är ju att det är bäst att låta bli spriten.

9. sensmoralen är lös aldrig konflikter med svärd eller andra vapen.

10. sensmoralen är väl att om man ligger o matar mil i samma sittställning o känner att div. kroppsdelar börja domna bort, skall man inte bara bita ihop o fortsätta likadant, utan köra lite stående, byta sittställning m.m så att blodet åter strömmar fritt.

jag ogillar vagheter som ”sensmoralen är ju” eller ”sensmoralen är väl” – sensmoralen ÄR. och hör sen.
för övrigt tror jag att frågan om sensmoralen för min del har ersatt frågan om meningen med livet (sensmoral 2 styrker detta). meningen med livet är något diffust, lite töntigt och ogripbart. någonting som dessutom ligger framåt i tiden, av allt att döma.
fråga hellre vad sensmoralen är. sensmoralen är otvetydig, när man väl funnit den. och vem orkar med tvetydigheter?
sensmoralen ÄR. och den bygger på faktiska erfarenheter, summan av kardemumman och all min samlade livsvisdom. den är ”det enda som lyckas hejda den metonymiska rörelsen; [...] det sammanfattande Ordet av livet; [...] den ort varifrån den Andre uttalar sig som signifié”.
eller nä. det var något annat. men det finns något vackert uppgivet med sensmoraler; ett facit och ett ”jaha, nu vet jag vad jag gjorde för fel. och nu är det för sent, men jag måste leva med det.” ibland önskar man att man klev in i garderoben och ut i fablernas värld. här har du, säger ugglan: ditt livs Sensmoral. simma lugnt!