jag skrattar inte åt mig, jag skrattar med mig

hjälpfonden är i blåsväder, och det var väl trist lilla hjälpfondelilonden (känn mitt gränslösa hat). enligt metro har de blivit av med 90-kontot sedan det uppenbarats (redan?) att endast 18 procent av intäkterna gått till påstådda ändamål, det vill säga cancer- och diabetesforskningen.
jag tycker att det är hemskt intressant att just 18 procent var vad jag fick, eller borde ha fått, i provision när jag jobbade där för några år sedan. nu fick jag ju nämligen inte ett enda öre för de fyra pass jag gjorde innan jag vände på klacken precis utanför dörren en dag och bestämde mig för att aldrig mer återvända. den ovan nämnda procentsatsen känns därför något misstänkt. kan det vara så att det var just vår påstådda provision som skänktes till välgörenhet, medan resten försvann till okända ändamål?
hjälpfonden själva skyllde det förstås på sina anställdas bristande övertalningsförmåga; att vi inte lyckades prata omkull givarna tillräckligt för att de, när väl inbetalningskortet skickats hem till dem, faktiskt skulle betala in sina pengar. är inte det humor? jätteroligt.
för den som behöver schyssta tips om hur man lättast blir utnyttjad i arbetslivet står jag villigt till tjänst, givetvis med ett underdånigt leende på läpparna.